Who can say where we’re going

Tack för alla gratulationer och fina ord. Det värmer verkligen.

Åh, så skönt det är att vara tillbaka i vardagen. Boysen och jag tränar på klubben flera gånger i veckan igen och hinner med mer träning över huvud taget, även på hemmaplan. Jag har mer tid till jobbet igen. Och det är fantastiskt skönt att känna att varje helg och ledig stund inte är uppbokad. Det har varit en superrolig intensiv, händelserik och spännande sommar men just nu är det skönt att bara hinna andas lite.

Movitz går kurs i höst. Nybörjarkurs i agility på klubben. Vissa delar av det vi går igenom kan han ju såklart men vi är ju långt ifrån färdiga med alla hinder. Kontaktfälten ligger på nivån att vi trampar på pringleslock i köket. Han har fått två slalomlektioner på en enda port och släpp och sug behöver utvecklas massor. Han har nog inte mer än provat däcket heller, när jag tänker efter. Och allt annat behöver uvecklas också. Dessutom ger kursen möjlighet att träna passivitet när andra hundar springer genom tunnlar vilket är välbehövligt. Men han är härlig min lille hund. Erbjuder jag honom jobb ger han mig fullt fokus, koncentration och fullständig glädje tillbaka. Jag vet att han försöker och försöker och försöker tills det blir rätt. Han är en fantastisk liten arbetsmyra. Min lille workoholic.

Store röd följer såklart också med på träningarna. Han kör tävlingslydnad med en motivation han aldrig hade på den tiden jag tränade det på allvar, innan skadan. Jag tror att det främst handlar om min attityd. Jag har lagt så mycket allvar i lydnadnen,känt sådan press och haft en massa föreställningar kring hur det borde fungera.  Att släppa allt sådant har varit förlösande. Grus  visar träningsglädje för momenten som aldrig förr. Han  har aldrig varit lätt att motivera till detaljnötning och det är han inte nu heller så jag har valt att släppa den delen också. Det spelar ju ingen roll längre om han går lite wobbligt ibland eller tar ett extra steg innan han stannar eller lägger sig ner lite långsammare än en tiopoängare kräver. Han kommer ju inte att få tävla, han är ju konstant dopad så varför nöta på något som inte gör någon av oss glad. Jag låter honom hellre köra momenten med lite slack och ha roligt på vägen. Och sanningen att säga är jag nog inte tillräckligt intresserad själv för att ta tag i finslipningen. Sådan matte sådan Grus….eller var det tvärtom?

om jag har en dubbelsäng, med lakan av siden

Äntligen!

Nu är vi gifta.

Det  har gått en vecka sedan dess, vi är hemma igen och allt är som vanligt. Men ändå inte. Egentligen spelar det ju ingen roll om vi är gifta eller inte. Vi vet var vi har varandra, vad vi känner och tänker och på så sätt gör ju inte ett vigselbevis och en extra ring någon skillnad. Det var ju knappast den 29 augusti klockan halv tre vi bestämde oss för att vi vill vara tillsammans för alltid men det känns ändå annorlunda på något sätt. Det har ett symbolvärde som, för oss, känns viktigt. Jag älskar känslan av att vi på något sätt ännu tydligare hör ihop nu. Att vi utåt bekräftat att vi skall vara tillsammans resten av livet. Det stotra är inte att vara gift. Det som är stort, överväldigande och fantastiskt är att det går att vara så här lycklig. Uttrycket ”andra halva” är klyshigt och slitet men jag vet inte hur jag skall beskriva min käre make som något annat än min själsfrände. Min bäste vän.

Lördagen var helt fantastisk. Systeryster och jag la hela förmiddagen tillsammans hos frisören och blev kammade, rullade, sprayade och spacklade. Vi hann med en snabb lunch också – som tur var – innan det var dags för ombyte och att bege sig till slottet. Det var först där, i trappan upp till länssalen där vi skulle vigas, som jag blev nervös. Helt plötsligt insåg jag att alla satt där inne och väntade på oss.För vår skull. Och att de skulle titta på oss. Stora fjärilar i den stora magen och händerna började skaka. Anyways. Vi svarade rätt på alla frågor, klarade av ytterligare ett ringbyte och fick lyssna på några favoritlåtar som Lars vän Lars sjöng för oss. Lovley. Därefter riskastande, fotande (naturligtvis öppnade sig himlen just då – men regn på bröllop skall tydlidgen  betyda tur menade alla som slapp posera i skurarna ) och middag i rikssalen med käraste vänner som toastmasters x 2. De gjorde verkligen ett strålande jobb med massor roliga påhitt.

Dagen efter åkte vi på en minibröllopsresa till Köpenhamn. Vi bodde på D’angleterre, gymmade och spa:ade på hotellet, gick på tivoli, fotade, shoppade, åt gott och bara slappade och landade några dagar. Det blev bara en miniresa, det finns nog inte finns ett flygbolag som släpper ombord mig längre och vi vågade heller inte chansa på hur jag skulle må och orka. Bättre att åka någonstans ”på riktigt” senare. Det var ändå väldigt skönt att komma iväg några dagar och sortera intrycken och bara vara tillsammans men det var också – skall erkännas – väldigt skönt att hämta hem de två fyrbenta bara några dagar senare. Vi har varit utan dem så mycket på sista tiden.

Nu är vi tillbaka i vardagen igen. Ordningen är återställd. Vi jobbar som vanligt, tränar som vanligt och tränar hund som vanligt. Lite lyckligare än innan men annars ingen större skillnad. Fast ändå annorlunda. Konstigt det där….

Don’t give out and don’t give in

Vad hände med sommaren?

Jag jobbade, jobbade och jobbade lite till. Rehabade den ena hunden och tränade agility med den andre. Någon lågsäsong blev det inte på jobbet den här sommaren heller, men det är väl ett lyxproblem att ha mycket jobb? Till sist blev det i alla fall dags för semester. Vi lämnade hundarna på pensionat och satte oss på flyget mot Spanien. Vi landade i Malaga, hämtade ut hyrbilen och styrde kosan västerut mot Marbella och Puerto Banus där kära vänner redan väntade på oss. Det var verkligen så skönt att komma iväg, och framför allt att komma bort. Att stänga av telefonen, inte ens starta en dator, inte ha med ett enda jobbpapper och att bara vara var en otrolig lyx. Och även om jag varit konstant online hade jag ju inte kunnat göra särskilt mycket från Spanien så vad skulle nyttan ha varit? Tio dagars sol, bad, utflykter, god mat och (alkoholfri :s ) sangria blev det innan vi åkte hem igen.

Hur underbar semestern än var hade vi ändå längtat hem en hel del. Inte så mycket efter Örebro eller lägenheten kanske men däremot efter hundarna. Det blev ganska mycket av ”Vad tror du Movitz och Grus gör nu?” sista dagarna i Spanien och det var helt underbart att få hämta hem dem igen. Boysen hann inte mer än mellanlanda i lägenheten innan de på nytt stuvades in i bilen för att hänga med mig norrut på agilitykurs. MoaBoa är ju äntligen, äntligen ett år och alltså tillräckligt gammal för att köra agility lite mer på allvar, även om vi tränat grunder ganska länge nu. Vi åkte till Finnbo för att träna för Veronica Bache i två dagar, äta Mats goda mat och bara umgås och ha det bra. Movitz och jag har inte kommit jättelångt med att sätta ihop kombinationer så jag var lite nervös för hur han skulle klara det. Som mest har han väl fått hoppa fyra till fem hinder och då mest med fokus på att leta linjer och få hinderförståelse (även om det finns  m y c k e t  kvar att önska på den fronten). Jag behövde inte oroa mig för min lille superhund. Han plockade kombinationerna över  förväntan. Visst, han klarar inte allt men betydligt mer än vad han ”borde”. Till viss del beror det såklart på att han inte har en massa föreställningar om hur saker och ting ”borde” se ut och därför tar han snällt de hinder jag ber om även om det innebär att hoppa från ”fel” håll eller annat men framför allt handlar det om – tror jag – att handlingssignalerna är så lätta att förstå för hundarna att de förstår vad de skall göra. Så länge jag gör rätt vill säga. Placerar jag mig åt skogen fel blir det fel. Han är både lyhörd och oerfaren och är helt annorlunda att köra jämfört med Grus, där jag fick vara övertydlig på ett helt annat sätt. Jag är väldigt nöjd med min lillkilles prestation i alla fall. Storpojken var såklart också med men fick nöja sig med mingel, spåra och att få behandling på sin konstant snedbelastade rygg.

Husse var inte med på kursen men har tränat lite agility med Moan efter detta. Vi byggde upp några av Veronicas kombinationer och repeterade. Av någon outgrundlig anledning har husse, från bankant, förstått både hur ett framförbyte och en serpentin ser ut och lyckades lotsa Movitz runt kombinationerna utan större svårigheter. Hmm, har jag fått en agilitykonkurrent i den egna flocken utan att märka det?

På lördagen efter kursen överraskades jag av ett helt gäng vänner för min möhippa. Jag hade misstänkt att den skulle äga rum den helgen och tyckte att det faktum att Emma inte skulle ta med sig en enda valp för miljöträning på vår utflykt till augustisnurren i Frövi var ganska suspekt. Likaså var det konstigt att E och M inte kunde hämta hem sin nya lilla valp förrän på söndagen eftersom lördagen inte passade för M – trots att det visade sig att han skulle ägna lördagen åt golfande. Jag vaknade tidigt och väntade en stormning av lägenheten. Den kom inte. Emma ringde när hon var på väg för att hämta upp mig. Jag tog med mig Vitzen som skulle få hänga med till Frövi och gick ner till parkeringen, fullt beredd på att hela gänget skulle stå där och Lars skulle komma efter för att hämta tillbaka hunden. På parkeringen stod Emma ensam. Jag kände ett litet stygn av tvivel. Det fanns ju trots allt en helg till som kunde vara aktuell. När vi rullade ut från parkeringen meddelade Emma att vi var tvugna att göra ett kort stopp på vägen. ”Aha” tänkte jag och kände mig på nytt helt säker på att det här var helgen med stort H. ”Vi måste kolla hur förstört glashuset vid Rävgången är” sa Emma ”för jag skall dit med mina elever nästa vecka.” Det var inte vad jag räknat med. Rävgången. Vad gör man där? Man tar väl inte promenader på sin möhippa? Eller, klart man kan men det var verkligen inte vad jag förväntat mig. Jag började tvivla ännu mer och funderade över om Emma ändå talade sanning och att något kanske skulle hända i Frövi istället. Eller nästa helg. Självfallet lyckades Emma och jag köra fel på vägen till Rävgången (vad är det för fel på oss?! ) och när vi kom fram stod hela gänget där och väntade. Kul, för jag blev överraskad. Inte över att det var den helgen utan för att det var just där. Syster och E hade fixat en superdunderbrunch som vi åt i det, mycket riktigt, demolerade glashuset vid vattnet. Movitz var med och snaskade på lite av varje. Efter avlämning av Movitz hos husse fortsatte dagen med några uppdrag för min del, spabehandlingar och matlagning tillsammans med kock på kvällen. En supermysig dag och väl anpassad för en tjockis som jag, även om lillan höll sig på mattan hela dagen.

Nu har vi semester igen, med undantag för att vi båda smygjobbar lite hemifrån. Eller semester… Att planera bröllop är ingen semester. I alla fall inte sista veckan när allt skall slutföras men nu känns det som om de sista bitarna börjar falla på plats. Min klänning kommer förhoppningsvis att under dagen, efter sista provningen, sitta som en smäck och vara helt klar, papperspysslet skall bli klart senast imorgon, de flesta bokningarna har dubbelkollats och det är väl egentligen bara vigselförrättaren vi skall stämma av med en sista gång. Hon är störtskön och har ingenting emot vår odågiga tidsoptimism utan tyckte att det gott räckte om vi hördes på fredag men det vore skönt att ha stämt av med henne imorgon i alla fall. Sedan är det klart, tror jag, hoppas jag. Och på lördag gifter vi oss. Overkligt.

Men det finns annat att fira också. Lilla MoaBoaPytonsnok har som sagt fyllt år under sommaren. Födelsedagen firades såklart ståndsmässigt med agilityträning, bad, vattenapportering och en smarrig tårta för herrarna hund att festa loss på.

Är den bara till mig?

Kan husse sluta knäppa bilder så jag kan få hugga in snart?

Ett djupt andetag och en hemlig önskan.

As long as you don’t go

Jag har lite halvspaka hundar med mig hem idag. Dödströtta är de verkligen inte, långt därifrån, men lite smånöjda med dagen i alla fall. Det arrangerades en träningstävling i Kumla idag och jag var där och funktionärade lite. Story of my life, känns det som, just nu. Jag längtar verkligen efter att få komma igång ordentligt med Movitz . Det har sugit musten ur mig litegrann, med Grus skada och alla turer kring det. Det är svårt att hålla engagemanget på topp när man sällan gör annat än tittar på vid sidan av. Men snart så. Grabbarna har i alla fall fått mingla lite och lufta sig. Movitz har fått träna också vilket gick helt okej. Han t0g sig en liten bonusrepa över planen, helt olovligen, med kelpietöserna Hilja och Basta också De kom helt fräckt kom och hämtade honom medan jag ändrade lite i kombinationen vi körde. Söttjejer. Movitz som älskar keplies. Nåja, På det stora skötte han sig bra, den svartvite. Han fick jobba med en propeller och förskjutna hinder på raksträcka och tunnel där jag la in byten.

Grus har varit lite mör efter gårdagen. Han började på ReDog klockan nio på morgonen med undersökning, vattentrask och vibbplatta. Grus haltar inte alls i trav men en eller två grader i skritt, där han inte använder musklerna lika mycket. Han hade gjort några yttepytteframsteg så vi fortsätter med skritt i sjön och benmanschetterna. Stefan hittade också, föga förvånande, en massa skräp i ryggen på honom. Han går och kniper och belastar där när han avlastar benet – han ser ju ut som en ostbåge till och från – och det finns en reell risk att det blir pålagringar där också, om det inte redan är det.  Vibbplattan är bra för att lösa upp spänningarna, likaså bollen som jag just nu försöker lära honom att ligga tryggt och avslappnat på men Grus kan även må bra av behandling för att lossa på sina låsningar i ryggen. Efter ett kort uppehåll med promenad i Västerås för boysen och ett litet agilitypass för Moviliten fick Grus därför både elbehandling och akupunktur på ryggen av Maria. Nu är tanken att han skall isas och få akupunktur regelbundet samtidigt som vi fortsätter med träningen av benet. Känns segt och jobbigt med alltihop men jag är glad att han är pigg och glad och inte verkar ha ont alls just nu. Idag försökte han busa igång Basta när han fick chansen och han pinnade på riktigt bra i vattentrasken igår.

Jag är lite trött efter dagen. Det blev inte mycket sömn i natt, efter sen men trevlig middag hos kära vänner och idag har verkligen varit en heldag. En mycket trevlig heldag men ändock en lång sådan. Boysen och jag är ensamma hemma och orkar inte mycket mer än att slappa i soffan/på golvet men en kopp te/tuggben. Husse har åkt iväg för att gå Nijmegenmarschen. Tankenvar att vi skulle gått tillsammans i år men till och med jag fick erkänna att det kanske inte var så  lämpligt att försöka sig på ett sådant projekt med liten i magen. Kanske får bli nästa år istället. Vi får se. Grabbarna och jag får nöja oss med långpromenader i Örebro istället. Fast det är ganska tomt utan husse. Flockar trivs bäst tillsammans.

Baby’s in the backseat, still fast asleep

Det finns inget dåligt hundväder, bara dåliga hundväderskläder. Det har jag märkt idag. Det är fortfarande ösregn utomhus. Inte lika ihållande som häromdagen men tillräckligt för att man skall behöva klä sig i galon för att hålla sig torr vid hundträning utomhus. Nu är mitt regnställ i och för sig helt okej. Det stoppar inte helt för många timmar i ösregn men klarar ändå en hel del. Problemet är att jag börjar få svårt att använda byxorna. Visst, jag får upp dem över höfterna och kan rulla ner dem under magen men de sitter ändå lite tight och det fungerar inte när agility står på schemat. Hellre genomblöt än orörlig på agilityplan, resonerade jag och åkte till klubben i vanliga sweatpants, som jag garanterat får plats och kan röra mig i. Och det gick ju. Movitz tvingade mig att röra på fötterna (duktig kille) och visst blev jag blöt men vad spelar det för roll?

Det är ganska jobbigt att bli större. Kläderna passar inte och jag blir alltmer klumpig. Förutom de uppenbara fysiska nackdelarna upplever jag det som påfrestande även psykiskt. Jag har, precis som ganska många andra tjejer, en hel del viktissues och nojor kring hur jag ser ut. Precis som många andra har jag testat åtskilliga dieter i syfte att hålla mig smal. Sista åren har det iofs släppt lite, men visst tänker jag på vad jag äter och på att röra på mig. Jag  v e t  naturligtvis att en graviditet innebär förändrad kroppsform men det känns ändå så jobbigt att gå upp i vikt och bli tjockare. Jag känner mig inte alls som mitt vackraste jag och att det strålar om mig, såsom många beskriver sin graviditet. Jag känner mig bara tjock och i dålig kondition.

Det här med graviditet är märkligt. Plötsligt jagas man av en massa moraliska regler om vad vad man får äta och göra.  Det finns hur mycket som helst att rätta sig efter. Jag orkar knappt med hälften. Visst, jag dricker inte alkohol och har slutat springa för det gör ont i ryggen men i övrigt har jag inte ändrat mycket. Måste man det? Dessutom, och det här är fascinerande för mig, förutsätts jag från flera håll helt plötsligt inte kunna/vilja prata om något annat än graviditet, småbarn, namn och dylikt. Och jag vill inte! Jag vill inte reduceras till min stora mage.  Jag är fortfarande exakt samma person som innan vi bestämde oss för att skaffabarn. Liten upptar inte alla mina tankar, känslor och göromål. Jag har otroligt svårt för dem som totalt mållåser och inte släppa barnsnacket för en sekund. Missförstå mig rätt, det är ju inte så att jag vägrar att prata om liten och jag förstår och uppskattar att mina vänner och familj bryr sig om hur jag mår och är intresserade av den lilla men den biten klarar man ju av på några minuter. Det är det andra, överväldigande, uppslukande, som är förvånande vanligt bland blivande mödrar har jag märkt,  jag inte klarar av.

Idag är boysen och jag ensamma hemma. Husse kidnappades i morse av maskerade män. Dags för svensexa med andra ord. Jag vet inte så mycket av vad de gör, ju mindre jag fick veta desto bättre kände jag, för jag har så svårt att ljuga och gömma saker för Lars och han läser mig som en öppen bok. Jag har bitit mig i tungan flera gånger senaste veckan och framförallt under gårdagen men jag tror faktiskt inte han anade något.Jag hoppas i alla fall att jag inte sabbade överraskningen.  Lyckligtvis var jag förvarnad – naturligtvis – om dagen och tiden. Jag gick upp tidigt i morse och lät boysen sitta i bilen på gården medan grabbarna var inne och hämtade Lars. Kan tänka mig att okända män i konstiga masker som stormar lägenheten samt kidnappar en sovande husse skulle lett till en sådan ljudlig reaktion från herr corder och herr welsh att vi nog fått se oss om efter nytt boende efteråt. Iväg kom de i alla fall och jag fick löfte om att få tillbaka en något sliten och sargad fästman någon gång under morgondagen. Skall bli spännande att höra vad de hittat på. Och jag börjar undra vad som skall hända mig – om nu någonting händer. Det vet man ju aldrig.