Grus

Freckles Vilde-Ville går under namnet Grus till vardags.
* 2004-05-15
e. Freckles Privilegie
u. Trigger Name of the Game
Höfter: A
Ögon: UA
Uppfödare: Carina Arvidsson, Kennel Freckles

Grus är min första egna hund. I familjen fanns tidigare cavalieren Dandy och jag var övertygad om att det var ännu en spaniel jag letade efter. Jag ville ha litet mer fart och fläkt än vad cavalieren gav så jag började leta ras. Jag hittade welshen som med sin clowniga utstrålning, glimt i ögat och förmåga att vara verkligt allround – att glatt hänga med på det man som matte vill hitta på – gjorde mig intresserad och efter ett besök på kennel Freckles var jag såld på rasen. Inte minst föll jag för energiska och tokiga Axa (F. Hoppetossa) som jag nog lätt kunde tagit med mig hem på stört, trots att jag egentligen ville ha en hane. Axas mamma Tosca skulle få valpar senare det året och jag anmälde mig som intresserad. Det var en nervös väntan men i mitten av maj ringde så Carina och berättade att Tosca fått sex friska valpar, varav en av de två hanarna skulle bli min.

Grus har fått göra skäl för sitt rykte som allroundhund. Vi har testat det mesta. Vi har främst fallit för agility, viltspår och jakt. Den jakt som bedrivs här är främst stötande/kortdrivande på hårvilt – således inte klassisk spanieljakt. Jag började träna spanieljakt under Grus första år men våra jaktmarker bjuder inte riktigt på den typen av jakt och det blev för svårt att låta Grus jaga på två olika sätt. Det var för svårt för honom att skilja på när han förväntades söka av i sicksack och inte följa löpor och när det uppmuntrades att dra på spår. Valet blev att kunna använda hunden praktiskt till den jakt som bedrivs i vår del av landet. Grus har visat sig vara ganska duktig och flera rådjur och harar har fällts för honom. Vi tränar även viltspår som ett komplement till jakten.

Vårt främsta intresse är ändå agilityn. Det passar Grus som handen i handsken att få hoppa, klättra och springa så fort tassarna bär och det passar mig att slippa lydnadens detaljnötande. Agility bygger på kontakt och samarbete mellan hund och förare och träningen blir därför tacksam inte bara för agilityplanen utan även för vardagen. I vart fall upplever jag en positiv förändring av vår vardagskontakt sedan vi började med agility. Vi har ännu inte hunnit med så många agilitytävlingar men Grus har gjort några fina lopp. Han har även lyckats med bedriften att placera sig som 2:a (2006) och 3:a (2007) på welshklubbens KM i agility.

Grus är även utställd med ck i juni 2007. Det är enda gången han ställts som vuxen och han har förutom detta med sig några hp och ett BIR från yngre år. Det har inte blivit många utställningar för vår del. Jag är inte särskilt intresserad och tycker att Grus utseende är ganska oviktigt. Vi trivs med aktivitet både Grus och jag och då får inte utställningar någon särskilt hög priorietet.

Grus är en aktiv och arbetsglad individ. Min uppfattning om welshen är att den är en arbetande ras och Grus har gett mig bekräftelse på det. Roligast har vi när vi jobbar tillsammans, oavsett om det handlar om agility, jakt eller om en tur i skidspåret eller med joggingskorna på. Han är lättlärd och lättmotiverad men har även det där draget av obändlighet som karakteriserar en äkta welsh. Både självständighet och egensinne finns med på repertoaren och det gäller att utrusta sig själv med en rejäl portion humor i såväl träning som vardag.