Idag har Grus varit på gymmet. Gymmet betyder just nu ReDog och Grus har gjort sitt första – ja, inte första någonsin men första i det intensivträningsprogram vi nu dragit igång för honom – pass i water treadmillen. Grus var som vanligt missnöjd över att utflykten gick till Västerås. Han älskar ju Maria och tycker att det är toppen att umgås med henne en stund men att bli inlåst i en låda som sakta fylls med vatten upp till bogen är i hans ögon totalt bortkastat. Som den snälla jycke han är traskar han snällt på när rullbandet kommer igång under endast mycket milda protester – han gnäller lite men så länge jag sitter framför honom, på andra sidan rutan tycker han att det är okej. Eftersom det var första passet fick han bara 3×3 minuter men han gick bra. Han satte ner tassen betydligt bättre än när han går på platt mark och gick med jämna, fina steg.

Efter vattnet fick han en kvart på vibbplattan för att lossa lite på den onda ryggen. Han verkar gilla vibben. Han somnar iofs inte på den (än?) men han ligger lugnt och stilla. På fredag är det dags igen. Vi skall köra två gånger per vecka under en femveckorsperiod och sedan skall vi träffa Stefan för utvärdering. Om det här får igång benet och muskelbyggandet ordentligt är planen att jag skall underhålla honom i vattnet en gång per vecka här i Örebro istället. När det blir varmt igen blir det lättare att utöka träningen med att gå i sjön, simma osv.  Grus verkar i alla fall ganska nöjd med dagen. Han har lagt sig till ro i en av fåtöljerna och slumrar gott.

Svarta faran är inte fullt lika nöjd. Han åkte till Västerås bara för att vänta i bilen och gå en kortare promenad. Han står verkligen på undantag just nu, när jag är så trasig och trött, och jag har dåligt samvete för honom hela tiden. Han är inte heller den lättaste hunden. Han har alltid varit försiktig, lättskrämd och reserverad men på sista tiden har de sidorna hos honom bara blivit värre. Han är en underbar hund på massor sätt. Hans kärlek mot människor och hundar han tycker om vet inga gränser, han är underbar att jobba med, han slutar aldrig och kämpar så länge vi ber honom – precis allt jag hoppats på i den delen _men_ socialt i övrigt lämnar han en del att önska och vi måste lösa det.  Jag skulle kunna skylla på tonårshormoner, på att han är understimulerad och säkert ett antal ursäkter till men det ändrar ju ingenting. Jag har tagit kontakt med en tränare för att få lite stöd och hjälp med hur vi skall jobba med honom. Jag har ju aldrig haft en skraj hund och känner verkligen att jag behöver stöd att få ett helhetstänk kring det här. Det kan ju inte vara omöjligt att få rätsida på lille svart. På tal om lille svart, han har verkligen förtjänat ett träningspass nu. Kontaktfält, några tricks och lite grundfärdigheter står på schemat idag.

Imorse styrde boysen och jag färden mot Västerås igen. Det var ett tag sedan sist. Som vanligt, när Grus är på återbesök någonstans, är beskeden inte särskilt glädjande. Det bra: inflammationen i knäet verkar inte vara så stor, Grus har inte ont i knäet. Han har heller inte blivit så mycket mindre i låromkretsen på vänster bak trots att mina foglossningar och valrossform medfört minskad träning sista veckorna. Det dåliga: han går fortfarande orent med viss hälta på vänster bak, ryggen var superöm – han darrade i hela ryggen vid undersökningen – eftersom han avlastar så, rörligheten är sämre och det kändes en hel del degenerativa förändringar i knäet. Jag vet ju allt detta. Jag vet att han blir sämre men jag avskyr att höra att det går utför. Hur som helst. Stefans bedömning är att vi bör göra en riktig  satsning på Grus muskeluppbyggnad för att få honom att använda vänster bak mer och därmed avlasta mindre vilket kommer göra slitaget på ryggen mindre. Det innebär water threadmill och vibbplatta i massor. Det är en chansning, det är inte säkert att det blir bättre, men alternativet är att fortsätta se honom rasa och om det finns en chans att…kanske inte häva men i vart fall fördröja det förloppet så tar jag den. Men fy, så jobbigt det är att få negativa besked hela tiden. Så har det varit både hos Krister och på rehab sista tiden. Tårarna bränner i ögonen varje gång, trots att jag vet ungefär vad jag har att vänta. Samtidigt tror jag inte att han har ett dåligt liv. Han har inte det bästa livet, naturligtvis, det har han inte fysiska förutsättningar för längre, men han är glad och pigg och njuter av mycket här i världen. Hans dagar är mer bra än dåliga men jag vill ju att han skall få alla förutsättningar att vara så bra som han bara kan.

Movitz däremot var måttligt nöjd med dagen. Att åka bil, vänta i bilen bara för att åka mer bil och sedan gå ett par kortkorta promenader med matte är ingen höjdare. För hans del har det idag mest blivit träning på att acceptera skumma företeelser i stan vilket han väl behöver. Han är en försiktig herre, det har han alltid varit och han kan bli skraj/känna sig trängd av vissa hundmöten, härjiga ungar i flock, ”skumma” människor som rör sig konstigt/är onyktra eller något annat. Tanken är att skvallerträna det som skrämmer och skapa nya, positiva värden i allt sådant. Det tar tid men jag tror att det är den bästa vägen att gå med honom. Annars blir det en del frishapeande med honom från soffposition. Han gillar det men det är ju inte nog med arbete för att få honom riktigt nöjd. Inte egentligen. Nåja, snart blir det bättre.  Snart blir det mer aktivitet igen. Det kommer uppskattas – av hela flocken. Det är inte bara svartvita workoholics som klättrar på väggarna efter för mycket tid i soffan.

Det finns saker i livet jag har svårt att förstå. Jag har svårt att inse varför jag kastar ner tuggbenen från soffan varje gång Movitz lägger dit dem trots att jag _vet_ att han älskar när jag gör det, för då får han jaga det en liten bit, om än aldrig så få centimeter över golvet innan han raskt slänger tillbaka det upp i soffan så att jag kan kasta ner det igen.

Jag förstår inte varför gatorna i vårt område är konstant gödslade med gamla hamburgerpapper, servetter, matrester, krossat glas, tomglas, kartonger – med mera – trots att det finns relativt gott om papperskorgar. Som hundägare är jag konstant orolig för grabbarnas tassar samtidigt som jag försöker få den överglupske welshen att kryssa runt matresterna som han absolut inte får äta även om han gärna vill.

Jag kan inte heller riktigt fatta och förlika mig med att jag just nu inte får röra mig som jag är van vid. De stackars hundarna får nöja sig med kvartspromenader runt kvarteret eller i bästa fall, att åka iväg någonstans där matte kan vagga fram och tillbaka längs vägen medan de får vara lösa och leka fritt och i alla fall sträcka lite på benen. Det är iofs inte riktigt sant, för husse tar ut dem på lite bättre äventyr än så, men mitt deltagande är ganska kass.

Inte heller kan jag ta till mig att jag bara skall jobba nästa vecka också innan jag går hem för föräldraledighet. I vart fall har jag inget mer bokat från och med den 1 november och jag får se hur mycket jag orkar gå in till kontoret. Vi har ju en del praktiskt att lösa innan liten kommer hem och det vore nog bra att ha lite tid över till det också. Men det känns så overkligt. Jag är van att jobba mycket, det har jag gjort…”alltid”. Och nu skall jag helt plötsligt bara koppla loss mig själv, släppa alltihop och bara vara hemma. Jag har svårt att identifiera mig med någon som är hemma hela dagarna. Jag inser att föräldraledigheten inte innebär just ”ledighet” i ordets rätta bemärkelse och att det säkert inte är några svårigheter att fylla dagarna med innehåll men jag har ändå svårt att se framför mig en tillvaro utan den där pulsen som jobbet ger. Men det skall bli mysigt att ha lite tid med boysenbären nu innan litens ankomst. Inte för att jag kan aktivera dem så mycket fysiskt men att shapea från soffan fungerar ju också.

Sist men inte minst har jag lite svårt att förstå varför jag sitter här med datorn i knäet och border collien vilande på ena armen när jag egentligen borde förbereda morgondagens jobb. Eller varför jag sneglar på nya numret av Canis när jag vet att jag borde jobba för att kunna gå och lägga mig i tid. För det kan väl inte vara så att jag redan börjat frikoppla mig själv från jobbet? Att pulsen gått ner och fokus skiftat? Det är kanske inte så svårt att anpassas till en ny livsrytm trots allt. I alla fall inte om man har en snarkande corder bollie på armen.

Foglossning. Smaka på det ordet. Lite beskt. Och bitter eftersmak. Adderar man en nypa gamla ryggbesvär och buktande diskar har man snart tillagat sig ett agilityförbud. Det blev domen efter besöket hos sjukgymnasten. Minskad aktivitet, korta promenader med sådant där fånigt gummibandsbälte kring höfterna för att liksom hålla ihop kroppen och alltså värst av allt – ingen agility. Skit.Och detta en onsdag när Movitz går kurs och allt. Kunde jag inte haft tiden hos sjukgymnasten på torsdagen istället, när jag fortfarande var lyckligt ovetande om de nya förhållningsreglerna? Nåja, Movitz är frisk och kry och har inte lossat i en enda fog. Inget agilityförbud för honom med andra ord, så vi gjorde en deal; Movitz kör själva agilityn och jag visar bara litegrann från sidan om. Det gick, men jag hade lite svårt att komma ur soffan utan hjälp senare på kvällen. Så visst, jag får väl se min högst temporära begränsning och lugna ner mig lite men det är inte så lätt när den 14 månader gamla workoholicen tigger om aktivitet. Han är ju så härlig att jobba med och jag vill ju så gärna.  Tills vidare får jag försöka nöja mig med lite slalomträning, target/kontaktfält och frishapeing av trix från bästa soffposition och överlåta konditionsträning och resten av agilityn på husse tills bäbisen har behagat komma ut. Tur att Movitz har världens bästa husse. Jag får ändå vara nöjd med att haft ganska problemfria första sju, åtta månader. Att det kör ihop sig lite på slutet ligger kanske i sakens natur.

Flocken har utökats med en ny darling sista tiden. Och en mer stadigvarande sådan än det lilla yrväder på fyra ben vi hade hand om häromveckan. En D700 har landat i brevlådan. Spännande och roligt. Den är främst husses leksak vilket gör att D300:an har hamnat i mina händer. Jag har inte haft tid och ork eller lust att fota så mycket på sista tiden. Jag har haft för mycket att göra och helt enkelt inte tagit mig tiden men nu känns det som om lusten till det vaknar igen. Jag hoppas på strålande, krispiga, färgglada höstdagar att föreviga framöver. Jag tycker verkligen om hösten. Färgerna är underbara och det blir lite lättare att andas när den kyliga luften kommer. Jag uppskattar till och med kvällar som den här, när det är blött och kallt och slaskigt. Det gör inget att det regnar lite. Hundpälsar och kläder torkar, det finns varm choklad att värma sig med när promenaden är avslutad och jag har nya rosa gummistövlar som står emot det mesta. Hösten känns på något sätt alltid som en nystart för mig, som ett oskrivet blad. Jag ser verkligen fram emot den närmaste tiden.

På tal om fotande (och på Kickis begäran ); några bilder på en växande Ylva.

På vallkurs för Derek runt midsommar. Kände mig jättetjock och undrade hur jag skulle kunna bli större.

Vaggar bäbisen i Spanien, början av augusti.

Nygift i Köpenhamn någon av de första dagarna i sepember.

Får fortfarnde plats i regnjackan på promenad med boysenbären i Karlslund, slutet av september.

En val har strandat i höstskogen, igår.

Glad val med D300:an runt halsen.

Alla bilder tillhör Lars (som förvånat utbrast ”men, vad smal du var på den här tiden” när han grävde fram de första. )

Flocken utökades förra veckan. E och M åkte på semester i dagarna åtta och lämnade över sin ögonsten till oss. Movitz var överlycklig över att få en dygnet-runt-kompis lika sugen på bus som han. Grus var skeptisk och skällde i förebyggande syfte så snart valpen närmade sig honom. Grus gillar inte valpar. De bits, stojar och härjar. Grus första valperfarenhet var traumatisk, hela valphögen letade spenar under hans mage, där inga valptänder bör vara. Grus har fortfarande inte glömt…. 

Anyways. Lille herr Gibson stolpade in på sina långa kalvben och hängde med oss på lite av varje under veckan. Det blev ganska hektiska dagar för min del. Jag var på klubben veckans fyra första kvällar och utöver det hann vi med ett par turer till Karlslund, spår i Tripphult och lite annat smått och gott. Gibson sov ganska klubbad på nätterna och väckte oss inte ens på morgonen, sin ringa ålder till trots.

Grus har fått ett antal spår och skött sig bra. Han tappade rejält på ett ställe i Tripphult. Eller tappade, han valde att växla, den odågan. Efter att ha stannat upp och väntat ut honom tog han upp ”rätt” spår igen. Movitz skulle fått tre spår men eftersom de mer eller mindre satt ihop blev det mer som ett väldigt långt spår med tre leksaker utlagda i.  Det har ju varit lite svårt att få honom att förstå grejen med spår och tanken var att han skulle få flera korta spår att lyckas med. Arbetsnarkomanen beslutade sig istället för att lyckas med ett långt spår och det gick ju lika bra det. Visst, det var en bra bit ifrån perfekt men han jobbade bra och löste uppgiften. Han var inte särskilt sugen på leksakerna som låg i spåret. Vem bryr sig om sådant när man kan fortsätta spåra?

Roligast just nu är annars Movitz agility. Han är så kul att jobba med och han går snabbt framåt. Jag har äntligen börjat med slalom -  även om jag borde träna det flitigare även på hemmaplan – och första lektionerna har gått lysande. MoaBoa har kommit till ingångshittandet och det går framåt. Det är kul. Han blir duktigare och duktigare på att hitta linjer och hindersuget ökar. Tyvärr gör det honom även duktigare på att tjuvstarta så jag måste bättra på stadgan en del. I takt med att Movitz blir snabbare och snabbare blir jag tjockare och mer orörlig. Det är ingen bra kombination. Jag hinner inte med honom och får försöka handla honom på avstånd. Dessutom har jag fått väldigt ont i ryggen sista veckorna. I bästa fall är det diskarna som krånglar. Det gör inget, det är jag van vid. I värsta fall har jag fått sådana där foglossningar. Jag ringde vårdcentralen för att få en tid hos sjukgymnast. Som gravid tillhör man en prioriterad grupp så på onsdag, ca tre veckor efter samtalet, har jag en tid. De frågade om jag hade foglossningsbesvär. Hur skall jag kunna veta det? Jag vet knappt vilka fogar som kan lossa, än mindre hur det känns. Efter att ha läst på lite verkar det ändå som om symptomen stämmer ganska bra och det tar på kroppen att köra agility. Efter kursen igår kom jag inte ens upp ur soffan själv men vad gör man inte för sina kära hundar. Movitz kan knappast gå utan träning i flera månader till. Det är inget alternativ. Jag skall försöka hålla mig i skinnet i övrigt men lite agility måste workoholicen få köra. Och store röd måste få ta sig till skogs och använda näsan emellanåt. Men förutom det skall jag bli skötsam. Faktiskt. Snart. Tror jag….