Tack för alla gratulationer.

Nu är hon här. Äntligen. Vi är mycket stolta att presentera…

…Pi Hagstedt! En snapshot i köket igår kväll. Vi skall försöka ta lite bättre bilder idag och imorgon.

Som första punktliga medlem av den här lilla familjen föddes hon på utsatt dag, söndag den 15 november. En liten tös, bara 47 cm kort och 2940 gram lätt. Och fort gick det. Förhållandevis. Säger de som har något att jämföra med. Jag hade ett dygn som var allt annat än trivsamt innan vi väl kom in till sjukhuset och tyckte därför att det inte var en särskilt snabb förlossning men väl där tog det bara tre timmar innan vi hade vår älskade dotter i famnen. Efter ytterligare tio timmar på sjukhuset, varav de sista sex på BB-avdelningen i delat rum, var vi mer än redo att åka hem. Kändes betydligt bättre att få sova i vår egen säng, äta frukost i vårt eget kök och framför allt få vara tillsammans alla tre utan att behöva dela rum med andra. Dessutom ville vi hem till Movitz och Grus, även om de var väl omhändertagna medan vi var borta.

Movitz och Grus har tagit flockens utökning med någon slags ro. Grus har nosat på henne två gånger och bryr sig annars inte om att hon finns över huvud taget. Movitz är mer nyfiken, vill gärna vara med och titta och lukta på henne och kommer som ett skott om hon låter men det är hela tiden fråga om en positiv nyfikenhet. Känns skönt. Däremot uppskattar ingen av hundarna att de berövats privilegiet att sova i sängen. Grus uttrycker sina åsikter högljudt under ett antal timmar varje natt. Hoppas att han snart accepterar faktum. Om någon har tips på hur man snabbare får honom att acceptera det nya läget emottages de tacksamt.

Just nu går vi mest runt här hemma och försöker anpassa oss till det allt det nya. Det är nya rutiner, nya vanor och nya sysslor. Det känns iofs inte  konstigt att ha henne här, hon har liksom smält in som en naturlig del av flocken, men allt är ju ändå nytt för oss. Jag känner mig fortfarande lite skör men har i alla fall lyckats gå någon hundpromenad själv med båda boysenbären, dock utan Pi och att uträtta några ärenden. Skönt att komma ut i frisk luft lite. Det är otroligt häftigt att äntligen ha fått träffa Liten. Och vilken Liten hon är. Världens bästa och finaste bäbis. Jag inser såklart att det är vårt ”jobb” att tycka så men ändå, hon är faktiskt världens bästa och finaste bäbis. Vi känner oss väldigt lyckligt lottade just nu.

Foglossning. Smaka på det ordet. Lite beskt. Och bitter eftersmak. Adderar man en nypa gamla ryggbesvär och buktande diskar har man snart tillagat sig ett agilityförbud. Det blev domen efter besöket hos sjukgymnasten. Minskad aktivitet, korta promenader med sådant där fånigt gummibandsbälte kring höfterna för att liksom hålla ihop kroppen och alltså värst av allt – ingen agility. Skit.Och detta en onsdag när Movitz går kurs och allt. Kunde jag inte haft tiden hos sjukgymnasten på torsdagen istället, när jag fortfarande var lyckligt ovetande om de nya förhållningsreglerna? Nåja, Movitz är frisk och kry och har inte lossat i en enda fog. Inget agilityförbud för honom med andra ord, så vi gjorde en deal; Movitz kör själva agilityn och jag visar bara litegrann från sidan om. Det gick, men jag hade lite svårt att komma ur soffan utan hjälp senare på kvällen. Så visst, jag får väl se min högst temporära begränsning och lugna ner mig lite men det är inte så lätt när den 14 månader gamla workoholicen tigger om aktivitet. Han är ju så härlig att jobba med och jag vill ju så gärna.  Tills vidare får jag försöka nöja mig med lite slalomträning, target/kontaktfält och frishapeing av trix från bästa soffposition och överlåta konditionsträning och resten av agilityn på husse tills bäbisen har behagat komma ut. Tur att Movitz har världens bästa husse. Jag får ändå vara nöjd med att haft ganska problemfria första sju, åtta månader. Att det kör ihop sig lite på slutet ligger kanske i sakens natur.

Flocken har utökats med en ny darling sista tiden. Och en mer stadigvarande sådan än det lilla yrväder på fyra ben vi hade hand om häromveckan. En D700 har landat i brevlådan. Spännande och roligt. Den är främst husses leksak vilket gör att D300:an har hamnat i mina händer. Jag har inte haft tid och ork eller lust att fota så mycket på sista tiden. Jag har haft för mycket att göra och helt enkelt inte tagit mig tiden men nu känns det som om lusten till det vaknar igen. Jag hoppas på strålande, krispiga, färgglada höstdagar att föreviga framöver. Jag tycker verkligen om hösten. Färgerna är underbara och det blir lite lättare att andas när den kyliga luften kommer. Jag uppskattar till och med kvällar som den här, när det är blött och kallt och slaskigt. Det gör inget att det regnar lite. Hundpälsar och kläder torkar, det finns varm choklad att värma sig med när promenaden är avslutad och jag har nya rosa gummistövlar som står emot det mesta. Hösten känns på något sätt alltid som en nystart för mig, som ett oskrivet blad. Jag ser verkligen fram emot den närmaste tiden.

På tal om fotande (och på Kickis begäran ); några bilder på en växande Ylva.

På vallkurs för Derek runt midsommar. Kände mig jättetjock och undrade hur jag skulle kunna bli större.

Vaggar bäbisen i Spanien, början av augusti.

Nygift i Köpenhamn någon av de första dagarna i sepember.

Får fortfarnde plats i regnjackan på promenad med boysenbären i Karlslund, slutet av september.

En val har strandat i höstskogen, igår.

Glad val med D300:an runt halsen.

Alla bilder tillhör Lars (som förvånat utbrast ”men, vad smal du var på den här tiden” när han grävde fram de första. )

Vad hände med sommaren?

Jag jobbade, jobbade och jobbade lite till. Rehabade den ena hunden och tränade agility med den andre. Någon lågsäsong blev det inte på jobbet den här sommaren heller, men det är väl ett lyxproblem att ha mycket jobb? Till sist blev det i alla fall dags för semester. Vi lämnade hundarna på pensionat och satte oss på flyget mot Spanien. Vi landade i Malaga, hämtade ut hyrbilen och styrde kosan västerut mot Marbella och Puerto Banus där kära vänner redan väntade på oss. Det var verkligen så skönt att komma iväg, och framför allt att komma bort. Att stänga av telefonen, inte ens starta en dator, inte ha med ett enda jobbpapper och att bara vara var en otrolig lyx. Och även om jag varit konstant online hade jag ju inte kunnat göra särskilt mycket från Spanien så vad skulle nyttan ha varit? Tio dagars sol, bad, utflykter, god mat och (alkoholfri :s ) sangria blev det innan vi åkte hem igen.

Hur underbar semestern än var hade vi ändå längtat hem en hel del. Inte så mycket efter Örebro eller lägenheten kanske men däremot efter hundarna. Det blev ganska mycket av ”Vad tror du Movitz och Grus gör nu?” sista dagarna i Spanien och det var helt underbart att få hämta hem dem igen. Boysen hann inte mer än mellanlanda i lägenheten innan de på nytt stuvades in i bilen för att hänga med mig norrut på agilitykurs. MoaBoa är ju äntligen, äntligen ett år och alltså tillräckligt gammal för att köra agility lite mer på allvar, även om vi tränat grunder ganska länge nu. Vi åkte till Finnbo för att träna för Veronica Bache i två dagar, äta Mats goda mat och bara umgås och ha det bra. Movitz och jag har inte kommit jättelångt med att sätta ihop kombinationer så jag var lite nervös för hur han skulle klara det. Som mest har han väl fått hoppa fyra till fem hinder och då mest med fokus på att leta linjer och få hinderförståelse (även om det finns  m y c k e t  kvar att önska på den fronten). Jag behövde inte oroa mig för min lille superhund. Han plockade kombinationerna över  förväntan. Visst, han klarar inte allt men betydligt mer än vad han ”borde”. Till viss del beror det såklart på att han inte har en massa föreställningar om hur saker och ting ”borde” se ut och därför tar han snällt de hinder jag ber om även om det innebär att hoppa från ”fel” håll eller annat men framför allt handlar det om – tror jag – att handlingssignalerna är så lätta att förstå för hundarna att de förstår vad de skall göra. Så länge jag gör rätt vill säga. Placerar jag mig åt skogen fel blir det fel. Han är både lyhörd och oerfaren och är helt annorlunda att köra jämfört med Grus, där jag fick vara övertydlig på ett helt annat sätt. Jag är väldigt nöjd med min lillkilles prestation i alla fall. Storpojken var såklart också med men fick nöja sig med mingel, spåra och att få behandling på sin konstant snedbelastade rygg.

Husse var inte med på kursen men har tränat lite agility med Moan efter detta. Vi byggde upp några av Veronicas kombinationer och repeterade. Av någon outgrundlig anledning har husse, från bankant, förstått både hur ett framförbyte och en serpentin ser ut och lyckades lotsa Movitz runt kombinationerna utan större svårigheter. Hmm, har jag fått en agilitykonkurrent i den egna flocken utan att märka det?

På lördagen efter kursen överraskades jag av ett helt gäng vänner för min möhippa. Jag hade misstänkt att den skulle äga rum den helgen och tyckte att det faktum att Emma inte skulle ta med sig en enda valp för miljöträning på vår utflykt till augustisnurren i Frövi var ganska suspekt. Likaså var det konstigt att E och M inte kunde hämta hem sin nya lilla valp förrän på söndagen eftersom lördagen inte passade för M – trots att det visade sig att han skulle ägna lördagen åt golfande. Jag vaknade tidigt och väntade en stormning av lägenheten. Den kom inte. Emma ringde när hon var på väg för att hämta upp mig. Jag tog med mig Vitzen som skulle få hänga med till Frövi och gick ner till parkeringen, fullt beredd på att hela gänget skulle stå där och Lars skulle komma efter för att hämta tillbaka hunden. På parkeringen stod Emma ensam. Jag kände ett litet stygn av tvivel. Det fanns ju trots allt en helg till som kunde vara aktuell. När vi rullade ut från parkeringen meddelade Emma att vi var tvugna att göra ett kort stopp på vägen. ”Aha” tänkte jag och kände mig på nytt helt säker på att det här var helgen med stort H. ”Vi måste kolla hur förstört glashuset vid Rävgången är” sa Emma ”för jag skall dit med mina elever nästa vecka.” Det var inte vad jag räknat med. Rävgången. Vad gör man där? Man tar väl inte promenader på sin möhippa? Eller, klart man kan men det var verkligen inte vad jag förväntat mig. Jag började tvivla ännu mer och funderade över om Emma ändå talade sanning och att något kanske skulle hända i Frövi istället. Eller nästa helg. Självfallet lyckades Emma och jag köra fel på vägen till Rävgången (vad är det för fel på oss?! ) och när vi kom fram stod hela gänget där och väntade. Kul, för jag blev överraskad. Inte över att det var den helgen utan för att det var just där. Syster och E hade fixat en superdunderbrunch som vi åt i det, mycket riktigt, demolerade glashuset vid vattnet. Movitz var med och snaskade på lite av varje. Efter avlämning av Movitz hos husse fortsatte dagen med några uppdrag för min del, spabehandlingar och matlagning tillsammans med kock på kvällen. En supermysig dag och väl anpassad för en tjockis som jag, även om lillan höll sig på mattan hela dagen.

Nu har vi semester igen, med undantag för att vi båda smygjobbar lite hemifrån. Eller semester… Att planera bröllop är ingen semester. I alla fall inte sista veckan när allt skall slutföras men nu känns det som om de sista bitarna börjar falla på plats. Min klänning kommer förhoppningsvis att under dagen, efter sista provningen, sitta som en smäck och vara helt klar, papperspysslet skall bli klart senast imorgon, de flesta bokningarna har dubbelkollats och det är väl egentligen bara vigselförrättaren vi skall stämma av med en sista gång. Hon är störtskön och har ingenting emot vår odågiga tidsoptimism utan tyckte att det gott räckte om vi hördes på fredag men det vore skönt att ha stämt av med henne imorgon i alla fall. Sedan är det klart, tror jag, hoppas jag. Och på lördag gifter vi oss. Overkligt.

Men det finns annat att fira också. Lilla MoaBoaPytonsnok har som sagt fyllt år under sommaren. Födelsedagen firades såklart ståndsmässigt med agilityträning, bad, vattenapportering och en smarrig tårta för herrarna hund att festa loss på.

Är den bara till mig?

Kan husse sluta knäppa bilder så jag kan få hugga in snart?

Ett djupt andetag och en hemlig önskan.

]]> http://grusifer.wordpress.com/2009/08/26/dont-give-out-and-dont-give-in/feed/ 9 grusifer http://grusifer.wordpress.com/2009/06/15/72-hours-aint-that-long/ http://grusifer.wordpress.com/2009/06/15/72-hours-aint-that-long/#comments Mon, 15 Jun 2009 21:57:50 +0000 grusifer http://grusifer.wordpress.com/?p=300 ]]>

Tack för alla grattisar kring liten och för alla värmande ord om Grus. Vi räknar ner just nu, i övermorgon åker vi till Sörping för koll. Både Lars och jag har tagit ledigt hela dagen och ställt in alla andra aktiviteter för att ha all tid som behövs för Grusan. Jag har iofs bestämt mig för att inte ta ut något i förskott, samtidigt har jag svårt att inte befara det värsta vilket ju i någon mån är att ta ut saker och ting i förskott. Det är svårt att släppa det och inte låta tankarna vandra.

Det har varit en orolig helg, på det planet. För att släppa taget lite och för att inte låta vår lille arbetsnarkoman drabbas för hårt av det faktum att Grusan behöver vila mycket just nu tog vi oss ut till klubben för lite träning. Grus fick köra lite trix och några lydnadsmoment på apellplanen och för Movitz stod agility på schemat. Körde lite hoppteknik, både basic och progressive grid vilket gick bra. Han blev lite vild och tog tigerhopp över sista bommen men i övrigt såg det fint ut. Vi byggde sedan en enkel u-bana. Det blev en del träning på att stanna i starten också. På det hela skötte han sig bra, trots störning av både barn och andra hundar precis i närheten.

Några bilder på Vitzebitzen.

Poserar snällt för kameran. Movitz fokuserar på något helt annat än både kameran och kombinationen framför honom.

Som sagt, här och där gick det onödigt vilt till.

Han skulle troligen sälja sin själ för en fleecefläta.

Glad hund på väg mot tunneln (där husse sitter och lurpassar med kameran).

Sista övningen för dagen; matte släpper iväg över två hinder där husse väntar med superdunderbelöning.

Bilder är fortfarande under redigering (hur skall man hitta tid till sådant egentligen?) men husse har fixat några stycken på boysen i alla fall.

Grusan har fyllt fem under helgen. I fredags närmare bestämt. Vi firade genom sköna promenader i solen och husse köpte hamburgare åt grabbarna på kvällen. Ibland får man skämma bort dem lite. Igår stack vi ut till Karlslund för en ”riktig” födelsedagspromenad. Superskönt att komma ut dit. Grabbarna stormtrivs och det är så skönt att få rensa huvudet lite i grönskan utanför centrum. Det är vilsamt.

Dagen har ägnats främst åt hushållsbestyr och en långprommis till stadsparken. Nåja, promenaden var inte så lång men vi var där länge. Vi hade med oss lite picknick, köpte glass och hade mys med grabbarna i gräset. Movitz fick en del passivitetsträning med all störning runt omkring oss. Det är bra. Unge herr kontrollbehov behöver mycket träning i att släppa omgivningen. Jag tycker att han har bra på/avknapp, han känns inte stressad, men jag vill ha honom mer avspänd när det inte är jobb på gång. Han behöver inte spana och hålla koll och fundera så mycket.

Annars är jag lite orolig för min store röd. Han har varit stel igen, vid ett par tillfällen efter vila haltat. Vi har också kunnat se att hans trasiga ben kan skaka och darra efter belastning. T.ex. efter en längre promenad (där han varit lite extra dragig och härjig iofs), efter bad när han blivit nedkyld osv. Visserligen visar han inga tecken på smärta, han stretar på med benet – men det gjorde han ju med ett halvt korsband också… Jag blir så orolig för min prins när han inte verkar fullt okej.

Anyways. Bilder var det. Here we go.

Full galopp i grönskan.

Målmedveten blick och spetsade öron – Movitz har fuffens på gång.

Käraste cordern.

Welshen trixar.

En ny danstalang är född.

…och det är därför jag behver lära mig att köra snabb hund på agilityplan.

Movitz, förvillande lik en hare.

Lycklig Grusus i vassen.

Kärlek. Matte älskar världens bäste rödviting.