Stark, starkare, Grus. Min meste och bäste gymmare har lagt på sig 2,5 cm runt vänstra låret och nu skiljer det alltså bara en halv centimeter mellan låren.  Det är väldigt positivt. Med en skillnad på under centimetern blir skillnaden marginell och Grus får därför nu gå längre promenader mer regelbundet igen. Ledbredden hade också minskat. Tidigare har Grus haft en grads hälta men i fredags – haltfri! Strålande nyheter med andra ord. Han kommer att få fortsätta gymma under vintersäsongen och bibehålla detta och sedan när sommaren kommer kan vi väva in mer simning och promenader utomhus i sjön. Jag har sista tiden märkt på Grus att han har fått mycket mer energi och styrka men det kändes ändå som härliga nyheter. I bästa fall innebär den nya styrkan och aktiviteten i benet att vi kan – på försök – minska medicindosen något. Medicinen tar ju ganska hårt på inre organ så går den att minska är det superbra. Det får vi se. I vilket fall som helst märks det på honom att han mår bra av sin nyvunna styrka.

Vi har varit hos Elin på Tassa Rätt med Movitz för första gången idag. Vi har gått igenom tusen och en saker, hur han agerar och fungerar i olika situationer och fått hennes tankar kring var fokus skalll läggas för att komma tillrätta med det som är problematiskt. Det hon sa kändes vettigt och troligt och är på flera sätt så vi tänkt själva men det känns väldigt bra att få hjälp med en helhetsbild kring det hela. Vi kommer att börja med de ”riktiga” träningspassen hos henne direkt efter helgerna. Det känns bra och vi är förväntansfulla och nyfikna inför fortsättningen.

Snön har satt ett effektivt stopp för mina planer på att fortsätta gå upp till ÖBK och träna på dagtid. Att promenera med vagn på skottade cykelvägar går såklart bra men att plocka fram agilityhinder utomhus i den här snön…nja, jag får nog inse att utomhussäsongen är slut för i år. Jag får försöka ta mig till ridhuset istället men det känns lite svårt med Pi. Som tur är förstör inte snön möjligheterna till grundträning, vilket Movitz absolut behöver, så sista dagarna har vi istället inriktat oss på cirkelträning, att skicka honom ”ut” runt träd och stolpar, framför- och bakombytesträning utan hinder, starter, släppkommando och targetträning. För Grus del blir det mest lite trixande inomhus. Han är så frusen nuförtiden, som en följd av försämrad blodcirkulation, att han gärna stannar inne när temperaturen kryper ner så lågt som den varit sista dagarna. Han älskar ju snön iofs, men blir lätt frusen. Täcke och knäskydd hjälper till viss del men han tränar gärna inomhus istället.

För det är kallt nu, riktigt vinterväder. Så kallt att till och med jag tagit på mig vantar. Jag gillar inte vantar. De känns alltid klumpiga och det är svårt att belöna hundarna med godis när man har dem på. Jag fumlar med i all fall vänstervanten av och på varenda promenad och det slutar alltid med att Grus antingen apporterar vanten och bär den eller att Movitz plockar den för en kamplek.  Nåja, det är ändå lite mysigt med snö och kyla så här års och det är väldigt, väldigt skönt att slippa leriga tassar över hela golvet. Det kan vara värt en frusen hand att slippa stampat jordgolv.

Tusen tack för alla gratulationer. De värmer verkligen.

Det mammalediga livet rullar på. I början kändes det som om vi inte hann någonting alls. Första veckorna var det en prestation att bara komma i kläderna före lunch. Vi har väl fortfarande inte hittat några riktiga rutiner men lite mer struktur har vi fått på tillvaron i alla fall. Hon är en rolig liten tjej. Pigg och vaken ganska långa stunder och hon är tydlig med sina signaler och oftast ganska lätt att läsa. Jag är lite förvånad över hur smidigt det mesta fungerar med henne. Det är inte så olikt att ta hem en valp, om man nu får göra en sådan jämförelse. Jag hade på något sätt förväntat mig en jättestor och total förändring av livet – det är ju det som sägs och skrivs överallt – men så har det inte blivit. Självfallet är det en förändring och en hel del är nytt och annorlunda men inte i den grad att det motsvarar bilden jag  fått uppmålad för mig.

Det enda som är jobbigt är att Pi fått kolik. Skriken är höga och det är jobbigt att vi vissa nätter knappt får sova men det värsta är att se mitt barn ha så ont och inse att jag kan inte göra något åt det. Vi kan bara försöka hitta något som lindrar smärtan för stunden, oavsett om det handlar om att gå runt med henne på armen, i bärselen, vagga henne eller något annat. Det vore ju för enkelt om samma sak fungerade varje gång…

Som den agilitybäbis hon är har hon nu klarat av sina första agilitypass också, och det med bravur. Hon har sovit snällt nästan hela tiden i vagnen. Första passet, det första på en evighet skall tilläggas, gick av stapeln i onsdags när Pi och jag gick med Movitz till Örebro BK för lite träning. Promenaden tog ungefär en timme, vi tränade ca 40 minuter och sedan gick vi hem igen, vilket tog drygt en timme – jag försökte nämligen hitta en bättre väg hem och den blev givetvis både lägre och sämre. När vi kommit hem pausade vi en kort stund innan jag stoppade ner Pi i bärselen och tog med mig båda hundarna till Lars jobb för att hämta bilen och åka till Kumla BK på ett möte. Det är en promenad på ca 45 minuter och Movitz fick arbetsuppgifter hela promenaden. När vi kom fram till klubben på kvällen såg jag två svarta öron spetsas i buren, Movitz tittade på mig med en blick som sa ”yes, skall vi träna?” Fyra timmars aktivering var tydligen inte tillräckligt. Han är verkligen en workoholic i ordets rätta bemärkelse. Underbare hund.

Min andra trooper jobbar på i water treadmillen. Han har byggt en hel del muskler sista tiden och det märks skillnad på honom. Vibbplattan gör en hel del för snedbelastningen i ryggen också. Hans livsglädje kom tillbaka redan när han fick medicinen och visst har han kunnat flänga runt och anstränga benet även innan han fick börja gå i vatten  och bygga upp sig men jag ser en annan styrka hos honom nu. Han är piggare, hoppar glatt upp på varenda mur, bänk, stock eller sten han kommer över. Han leker mer med Movitz (även om jag inte alltid uppskattar racen genom vardagsrummet ). Han jobbar med bättre intensitet än tidigare och han har överlag mer energi. Han gör helt enkelt allt han gjort tidigare men med lite mer kraft och ork. Det är gott att se att den rödvite vilden är tillbaka, lite mer än tidigare. På fredag skall vi på återbesök och utvärdering hos Stefan. Skall bli spännande att höra vad han säger om Grusans utveckling.

Tack för alla gratulationer.

Nu är hon här. Äntligen. Vi är mycket stolta att presentera…

…Pi Hagstedt! En snapshot i köket igår kväll. Vi skall försöka ta lite bättre bilder idag och imorgon.

Som första punktliga medlem av den här lilla familjen föddes hon på utsatt dag, söndag den 15 november. En liten tös, bara 47 cm kort och 2940 gram lätt. Och fort gick det. Förhållandevis. Säger de som har något att jämföra med. Jag hade ett dygn som var allt annat än trivsamt innan vi väl kom in till sjukhuset och tyckte därför att det inte var en särskilt snabb förlossning men väl där tog det bara tre timmar innan vi hade vår älskade dotter i famnen. Efter ytterligare tio timmar på sjukhuset, varav de sista sex på BB-avdelningen i delat rum, var vi mer än redo att åka hem. Kändes betydligt bättre att få sova i vår egen säng, äta frukost i vårt eget kök och framför allt få vara tillsammans alla tre utan att behöva dela rum med andra. Dessutom ville vi hem till Movitz och Grus, även om de var väl omhändertagna medan vi var borta.

Movitz och Grus har tagit flockens utökning med någon slags ro. Grus har nosat på henne två gånger och bryr sig annars inte om att hon finns över huvud taget. Movitz är mer nyfiken, vill gärna vara med och titta och lukta på henne och kommer som ett skott om hon låter men det är hela tiden fråga om en positiv nyfikenhet. Känns skönt. Däremot uppskattar ingen av hundarna att de berövats privilegiet att sova i sängen. Grus uttrycker sina åsikter högljudt under ett antal timmar varje natt. Hoppas att han snart accepterar faktum. Om någon har tips på hur man snabbare får honom att acceptera det nya läget emottages de tacksamt.

Just nu går vi mest runt här hemma och försöker anpassa oss till det allt det nya. Det är nya rutiner, nya vanor och nya sysslor. Det känns iofs inte  konstigt att ha henne här, hon har liksom smält in som en naturlig del av flocken, men allt är ju ändå nytt för oss. Jag känner mig fortfarande lite skör men har i alla fall lyckats gå någon hundpromenad själv med båda boysenbären, dock utan Pi och att uträtta några ärenden. Skönt att komma ut i frisk luft lite. Det är otroligt häftigt att äntligen ha fått träffa Liten. Och vilken Liten hon är. Världens bästa och finaste bäbis. Jag inser såklart att det är vårt ”jobb” att tycka så men ändå, hon är faktiskt världens bästa och finaste bäbis. Vi känner oss väldigt lyckligt lottade just nu.

Det här med graviditet är ett märkligt tillstånd. Det är ingen sjukdom, sägs det klyschigt, och det är väl kanske rätt i sak. Likafullt är det en enorm fysisk uppoffring och har i vart fall för min del fått följder som jag skulle beskriva som sjukdomstillstånd. Jag har galet ont av foglossningar och hade absolut inte fixat att jobba med dem om jag haft ett yrke som ställde de minsta fysiska krav. Vissa dagar fungerar helt okej. Igår var en sådan dag. Hundarna och jag morgonpromenerade, åt frukost, fixade lite hemma, hann med en massa ärenden (bland annat fick grabbarna äntligen ordentliga, nya bäddar och bäbisen har nu allt hon behöver i utrustningsväg) och gick en rejäl promenad (jaja, en timme är rejält för en vaggande anka ;p). Vi åkte ut till Karlslund, himlen var grå och så kom snön. Det var underbart.

Idag är läget helt det motsatta. Jag hade så mycket jag ville göra idag men jag klarade bara tvätten och en hundpromenad. Sedan var det stopp. Och jag fattar inte varför. Jag klarar inte av att sätta mig över kraftlösheten heller vilket jag normalt brukar kunna göra – det finns alltid lite reservenergi om man letar tillräckligt noga. Nu sitter jag bara här i soffan och gör….inget vettigt.

Jag börjar bli nervös också. Beräknat datum är på söndag och även om sannolikheten är låg att det är just då det sker närmar det sig förlossningen med stormsteg. Jag är lite rädd och lite splittrad. På sitt sätt vill jag bara ha det gjort. ”Nu ligger hon bara därinne och okynnesgror” väser jag mellan sammanbitna tänder när jag känner mig som otympligast och mest trött på alltihop. Å andra sidan kan jag känna att det är lite skönt med några dagars slöande innan det är dags. Jag har ju jobbat en del trots att jag officiellt har gått hem. Det var så mycket som jag börjat med och som jag ville göra klart, dels för min egen skull men också för mina kollegors – det är inte så kul eller enkelt att hoppa in i något påbörjat. Jag blev klart med det sista i tisdags och skulle kunna behöva några mer innehållslösa dagar, hur tråkiga jag än tycker att de är. Om liten bestämmer sig för att fortsätta med okynnesgroendet hinner MoaBoa och jag dessutom med en första träff med vår tränare vilket vore positivt.

Lilla Mo ja. Jag har som sagt bokat upp en första tid för oss så får vi se vad vi tycker efter det. Jag fick första lediga tiden men naturligtvis kan liten sätta käppar i hjulet och då får vi skjuta på det. Har också fått en del tips av vänner med egen erfarenhet av skraja vallare och en helt ny bekantskap, som tidigare hjälpt en vän till mig och som tagit sig tid att ge mig lite råd att börja med. Tack! Oavsett de problem vi har med Movitz just nu ångrar jag honom inte ett dugg. Jag ångrar inte valet av ras och jag ångrar inte individen. Visst hade det varit skönt med lite mer räkmacka än vad han visade sig vara, självklart, men han är ju vår MoaBoa. Han har fel och brister men också stora tillgångar och fördelar. Precis som alla andra individer får vi se honom för vad han är och ge honom och oss själva bästa tänkbara redskap att hantera situationerna. Jag hoppas att vi skall få det nu.

För store röd är det fortsatt gym som gäller. Vi har utökat hans tid i vattnet men han går fortfarande tre set med paus mellan varje. Snart skall vi byta till två längre set och en paus. Han går bra, belastar lika mycket på båda bakbenen och tar lika långa steg. Hans främsta protest gäller temperaturen i vattnet. Det är lite kallt och Grus har, sannolikt pga försämrad cirkulation, blivit mer frusen. Han hackar tänder när han blir torkad efteråt, kraken. Däremot gillar han vibbplattan och ligger lugnt på den efter varje pass i vattnet. Imorgon är det dags igen. Då blir det gym för Grus och lite träning med statister för Movitz. På kvällen har jag en hundfri date med min käre make. Vi skall gå på bio och se 2012. Det rekommenderas tydligen att man passar på att gå på bio nu, innan det är för sent.

Idag har Grus varit på gymmet. Gymmet betyder just nu ReDog och Grus har gjort sitt första – ja, inte första någonsin men första i det intensivträningsprogram vi nu dragit igång för honom – pass i water treadmillen. Grus var som vanligt missnöjd över att utflykten gick till Västerås. Han älskar ju Maria och tycker att det är toppen att umgås med henne en stund men att bli inlåst i en låda som sakta fylls med vatten upp till bogen är i hans ögon totalt bortkastat. Som den snälla jycke han är traskar han snällt på när rullbandet kommer igång under endast mycket milda protester – han gnäller lite men så länge jag sitter framför honom, på andra sidan rutan tycker han att det är okej. Eftersom det var första passet fick han bara 3×3 minuter men han gick bra. Han satte ner tassen betydligt bättre än när han går på platt mark och gick med jämna, fina steg.

Efter vattnet fick han en kvart på vibbplattan för att lossa lite på den onda ryggen. Han verkar gilla vibben. Han somnar iofs inte på den (än?) men han ligger lugnt och stilla. På fredag är det dags igen. Vi skall köra två gånger per vecka under en femveckorsperiod och sedan skall vi träffa Stefan för utvärdering. Om det här får igång benet och muskelbyggandet ordentligt är planen att jag skall underhålla honom i vattnet en gång per vecka här i Örebro istället. När det blir varmt igen blir det lättare att utöka träningen med att gå i sjön, simma osv.  Grus verkar i alla fall ganska nöjd med dagen. Han har lagt sig till ro i en av fåtöljerna och slumrar gott.

Svarta faran är inte fullt lika nöjd. Han åkte till Västerås bara för att vänta i bilen och gå en kortare promenad. Han står verkligen på undantag just nu, när jag är så trasig och trött, och jag har dåligt samvete för honom hela tiden. Han är inte heller den lättaste hunden. Han har alltid varit försiktig, lättskrämd och reserverad men på sista tiden har de sidorna hos honom bara blivit värre. Han är en underbar hund på massor sätt. Hans kärlek mot människor och hundar han tycker om vet inga gränser, han är underbar att jobba med, han slutar aldrig och kämpar så länge vi ber honom – precis allt jag hoppats på i den delen _men_ socialt i övrigt lämnar han en del att önska och vi måste lösa det.  Jag skulle kunna skylla på tonårshormoner, på att han är understimulerad och säkert ett antal ursäkter till men det ändrar ju ingenting. Jag har tagit kontakt med en tränare för att få lite stöd och hjälp med hur vi skall jobba med honom. Jag har ju aldrig haft en skraj hund och känner verkligen att jag behöver stöd att få ett helhetstänk kring det här. Det kan ju inte vara omöjligt att få rätsida på lille svart. På tal om lille svart, han har verkligen förtjänat ett träningspass nu. Kontaktfält, några tricks och lite grundfärdigheter står på schemat idag.