If I get there before the snow flies

Det känns som igår jag fotade Pi plaskandes i vattnet iförd ny baddräkt. Då var det soligt och varmt. Fönstren stod på vid gavel i lägenheten även nattetid. Hundarna valde golvet framför sängen och sökte skuggan under träningspauser.

Nu är det höst. Bara sådär. Helt plötsligt.

Jag tycker om hösten. Normalt sett är den min favoritårstid. Jag tycker om färgerna, den krispiga luften, solen som skiner men knappast värmer. Jag tycker om att klä mig i tjocka tröjor och kängor och vira långa halsdukar runt halsen. Det är mysigt när det skymmer om kvällarna, när man får tända ljus och krypa upp i soffhörnet. Jag tycker till och med om höstregn som smattrar mot rutorna eller som strilar sakta på promenaden (så länge jag slipper det på väg till jobbet när jag inte alls är klädd för det, vill säga). Det är vilsamt ute när det regnar. Kontrasterna suddas ut och det känns lite som om naturen stannar upp för en stund. Vi är oftast själva på sådana promenader, jag och boysen. Det är rofyllt.

I år upplever jag inte alls samma lugn och glädje inför hösten. Med kylan, höstrusket och mörkret kommer en gnagande oro för att Grus inte skall orka en höst och vinter till. Vid senaste ruskmorgonen, för någon vecka sedan, sa han ifrån. Han ville inte promenera, trots täcke, knäskydd och alldeles pinfärsk dos medicin i kroppen. Han var inte halt men den där blöta kylan som kryper in under skinnet påverkar honom väldigt. Han vägrade, och vi fick gå hem igen efter bara en kort stund ute.

Sedan dess har det gått bra. Jag hjälper honom lite ibland, när han verkar behöva det. Han tvekar inför för höga hopp ner mot hårt underlag, så då hjälper jag honom. Tvekar han inför att hoppa in i bilen blir han lyft. Han får massage och blir påklädd så fort tempen kryper under 10 grader. Han är på strålande humör, precis som oftast. Han verkar inte ha särskilt ont men kroppen är stel, gången är vankande och snedbelastningarna är tydliga.

Jag vet inte än hur hösten och vintern kommer att påverka honom i år – det får framtiden utvisa – men den gnagande, molande olustkänslan jag känner i magen kan jag inte göra mig av med. Dessvärre.