Kan du ge mig ett ärligt svar, jag bara frågar

Tack för alla värmande, snälla och omtänksamma ord om Grusbusen. Det värmer verkligen. Jag har hört så mycket om Grus sedan han blev skadad. Jag har fått höra att han omedelbart borde slippa sitt lidande (då visste vi inte ens att det fanns något som hette CCL och som var så elakt som det var, än mindre vilka alternativ som fanns). Jag har fått veta att det ju är jättebra med operation, då kan han ju få ett kanonbra liv som sällskapshund hos någon annan (varför han inte skulle kunna ha det hos oss förtäljer inte historien). Någon har sagt mig att jag ju inte bryr mig ett dugg om Grus eftersom jag skaffat en ny tävlingshund (nåja, blivande tävlingshund) utan bara skrotat Grus (jao, han kan ju inte tävla mer men det ändrar ju inte hans plats som självklar familjemedlem eller mattes älskling). Det här är naturligtvis undantag men jag är ändå förundrad över hur obetänksamma – i något fall rent elaka – folk kan vara.

Hur som helst, Grus svarar bra på medicinökningen. Han är glad och pigg igen. Han har till och med dragit igång lek med Movitz. Husse sliter det hår han inte har över att hundarna far fram som virvelvindar och välter halva lägenheten medan jag just nu bara kan le fånigt över att stora röd leker igen. Vi har varit på ReDog i Västerås för besiktning. Stefan trodde att vi skulle kunna bygga upp en hel del muskler i bakbenet bättre på Grus genom att skritta i vatten och att ha benmanschetter på ett par korta promenader om dagen. Water threadmill är såklart det mest effektiva och kontrollerade och det skall Grus få testa men jag kommer även att skritta honom ute i sjön nu när det är sommar och tillgängligt för oss. Benmanschetterna är än så länge tomma men när han blir starkare kan man lägga i små vikter i dem för att bygga honom ytterligare. Tanken är att öka både muskelmassa och rörlighet så mycket som möjligt för att kompensera för alla pålagringar som ger inskränkt rörlighet i knäet. Genom medicin och ökad muskelmassa ger vi honom de förutsättningar vi kan för att han skall få det bra. Sedan kommer han ju aldrig bli bra. Knäet blir sämre och man kan inte äta mediciner för alltid, insidan tar stryk men förhoppningen är att ge honom ett mycket aktivt sällskapshundsliv så länge det går.

Vi har varit på vallkurs sedan sist också. I midsommarhelgen åkte vi till Skinnskatteberg för att träna för Derek Scrimgeour. Det var så roligt och så bra. Jag är väldigt imponerad av Derek som var lugn och metodisk och resonerade kring hundar och hundträning på ett, i mitt tycke, vettigt sätt. Derek har ett system enligt vilket han tränar sina hundar och för mig, som är ny på det här med vallning, kändes det strukturerat och bra med ett system som gör det lättare att förstå och ta in grunderna på något sätt.  Det blir inte bara en massa lösryckta situationer utan det finns ett tydligt tänk kring hur man bygger från början och hur man kan använda samma ”regler” för olika situationer. Derek hävdade att det var typiskt agilityfolk att resonera som jag gjorde, vi är vana vid att hålla oss till ett och samma system. Kursen var på två dagar och Movitz lärde sig massor. Han är ju ung och hade bara träffat fåren vid ett tillfälle innan kursen och det var fem månader sedan. Han är helt grön men på de här två dagarna fattade han grejen med att cirkla snyggt runt flocken och vända på signal. Vi började lägga till orden ”höger” och ”vänster” men dem kan han ju såklart inte än. Lars körde första dagen och jag andra men Lars blev så sugen av att sitta bredvid hela dag två att han fick köra ett sista, extrapass på söndagen. Han gillade verkligen vallningen. Kul! Derek berömde Movitz jättemycket och sa att han var en mycket lovande hund. Han har ett något svagt eye vilket vi skall uppmuntra och utveckla men det såg Derek bara som en fördel. Han menade att en så pass ung hund med ett starkt eye snarast blir en sådan som trycker fåren för hårt när han växt klart, vilket man ju inte vill. Han sa att vi skulle vara mycket glada för Movitz ”för det är inte lätt att få tag på hundar som har alla förutsättningar att bli bra tävlingshundar” – vilket Movitz tydligen hade. Nice, då vet vi att det bara är vi som kan ställa till det med andra ord. Ingen press. Men han är en läckerbit vår lille hund. Det är så häftigt att se hur mycket som bara finns förprogrammerat i hans lilla huvud och som han bara förstår, utan vidare.

Lars fotade en hel del under kursen och bilderna ligger för behandling men i den hysteriska jobbsituation blandat med hundrehab och bröllopsplanering vi har just nu har de inte blivit riktigt klara. Skall försöka få ut dem i veckan i alla fall, tillsammans med lite annat. På tal om bröllopsplanering, Lars sitter och jobbar med den hemsidan just nu. Tanken är att en första version skall bli klar i natt någon gång för att sedan kunna uppdateras och förbättras efter hand. Vi får se om det lyckas.