Här brann det sista ljuset, tills dagen kom på tå

Så har vi då återigen besökt Östergötland och Söderköpings djurklinik. Jag vet inte om jag har struktur nog i huvudet för att över huvud taget formulera mig i skrift men jag gör ett försök. Om inte annat för att just skapa struktur runt allt vi hört och sett idag.

Det positiva först, för det var inte så mycket som var positivt. Grus rörlighet i vänster bak  har ökat vad gäller att kunna böja benet. Det nya korsbandet är oskadat och leden är stabil och fin, så bra – menar Krister – att man inte skulle kunna tro att det är en opererad hund om det inte vore för att knäet är så breddat av artroser och rörligheten så inskränkt på grund av samma anledning.

Problemet är just artroserna som bygger på och bygger på och bygger på. Knäet var bredare nu än senast och röntgenbilderna visade med all tydlighet att de ökat jfrt med tidigare bilder, både från tiden för operation i april förra året och återbesöket i februari i år. Om leden är instabil kommer artroserna snabbt som attans. Det märkte vi på Grus bara under den korta tid han väntade på operation efter att korsbandet slutligt gått av. Det handlade om veckor innan det skadade knäet var dubbelt så stort som det friska. Om leden stabiliseras, t.ex. genom ett nytt korsband, slutar pålagringarna normalt att växa till – i vart fall skall de inte öka särskilt mycket. Om hunden däremot har CCL, som Grus, sker artrostillväxten i alla fall, oavsett hur stabil led hunden har. Där står vi nu. Man kunde se på bilderna att artroserna som Krister skrapade bort när Grus fick sitt nya korsband är på god väg tillbaka. De har även kommit på baksidan av knäet och under och runt patella. Det blir även, på något sätt, tryck mot miniskerna vilket gör att de ”knäpper” och flyttar lite på sig vilket känns obehagligt och gör ont för hunden.

Artroserna kommer med största sannolikhet att fortsätta växa till. Det finns inget mer att göra, inget mer att prova. Visst går det att skrapa bort artroser men det är knappast meningsfullt att öppna benet för att fixa det när de ett par månader senare växt tillbaka igen.  Det som kvarstår nu är att öka previcoxen som främst är antiinflammatorisk och sekundärt ger smärtlindring – Grus skall få dubbla den ganska låga dos han äter idag – och att hålla honom så aktiv som han förmår. Han bör inte överansträngas men han skall hållas igång så mycket han klarar för att inte stelna till och tappa muskler. Fysioterapeuten, som råkade vara där samtidigt, tyckte också att någon form av rehabträning kunde vara bra för Grus. Han gör ju en hel del sådana övningar men visst, ett besök hos Maria står på priolistan här närmast. Krister menade att artroserna i dagsläget inte är värre än att Grus kan ha några goda år kvar, med medicin och rätt aktivitet.

Det är egentligen ingen överraskning att det var det här beskedet vi fick. Jag har läst allt jag kommit över om CCL, jag har sett Grus utveckling, jag har funnits där varenda gång han har haft ont, vid vartenda bakslag. Jag förstår att han aldrig kommer bli frisk, att det inte blir bättre. Ändå har jag på något sätt, på något plan närt ett litet hopp om att det skall finnas mer att göra. Något nytt att ta till, något som gör att han i alla fall får ha det där obekymrade sällskapshundslivet med lösa, långa promenader och hyfsad aktivering. Att han fixar att hänga med på det mesta – även om jag sedan länge accepterat att tyngre ansträngning i allmänhet och agility i synnerhet är uteslutet. Det hoppet är borta nu. Undanryckt. Och det gör mig så ledsen att det bara går utför härifrån. Den lilla svaga förhoppningen om att den här försämringen bara var en fas som gick att bli av med och att han skulle gå tillbaka till sitt tidigare tillstånd fanns igår men den finns inte idag och det gör stor skillnad.

Nu kommer vi ändå att testa med att öka medicinen och se vad det gör för honom. Jag kommer att åka till Maria och få utrett vilken rehab som kan vara till nytta för honom, så länge det går. Men idag är jag bara ledsen. Bästaste, mest älskade rödvitingen. Det var ju inte så här det skulle bli…