Om när all världen jag sett dansa och gunga

Det är väl knappast någon hemlighet att jag har blivit tjockare och tjockare sista tiden. Det syns, om man säger så. Som tur är beror viktuppgången inte [bara] på att jag tränat dåligt och ätit en massa skräp. Anledningen är knappast heller någon hemlighet. Vi har varit alldeles för glada och uppspelta för att lyckas bevara hemligheten ens de tre första, kritiska månaderna: vi skall utöka flocken igen. Den här gången blir detdock en liten tvåbening och, som omväxling i det här hushållet, av kvinnligt kön. Namn är inte bestämt än och inte en pinal är inhandlad. (Jfr när Movitz kom hem, han hade inget namn utan hette ”valpen” och hade inte ens ett eget koppel första veckorna.) Vad det blir av den lilla vet vi ännu inte, men det lutar väl åt att det blir en agilitybäbis av henne. Alla undersökningar och ultraljud visar att hon är frisk och pigg vilket såklart är en lättnad, även om vi inte utgått från något annat. Det känns lite märkligt att det är en tjej, jag var snarare mer inställd på en kille – mest för att det ju är så den här flocken utökas. Att det är just en hon har vi fått veta först idag och jag har inte vant mig vid att kalla henne för ”henne” istället för ”den”.

Vi är, naturligt nog, galet glada och förväntansfulla inför litens ankomst. Det är spännande och läskigt och omvälvande på samma gång. Tyvärr grumlas lyckan just nu till stor del av att en annan familjemedlem inte mår bra. Grus är märkbart försämrad. Han har varit lite stel till och från under några veckor, haltat några gånger, i går kväll – när Movitz ville busa och Grus ville slippa – hoppade han på alla tre ett par steg. I morse tog vi som vanligt en promenad. Jag brukar gå 45-50 minuter med dem på morgonen innan frukost. Efter tio minuter blev det tvärnit. Grus stod som en istadig åsna och duttade med vänster bak i luften som för att visa varför han inte ville gå ett steg extra. Det var bara att vända och gå hem. Han har också varit tröttare och lite lägre i humöret sista veckorna. Den där riktiga glädjen, som kom tillbaka efter att vi satt in medicin, finns inte kvar. Klart han är glad också, men inte lika mycket och inte på samma sätt.

Jag ringde till Krister på Söderköpings djurklinik direkt. Han tyckte också att det lät märkligt och att någonting måste ha hänt eftersom Grus utveckling varit så positiv sedan februari men han ville undersöka benet innan han uttalade sig. Som vanligt är det inget tjafs och inga väntetider när man pratar med Söderköping. Vi fick en tid redan på onsdag och anledningen till att det inte blev förr var att jag inte hade någon lucka tidigare i veckan. Fram till dess kommer Grus att få ta det lugnt. Lars tar alla morgonpromenader i lugn och ro med Grus så att Movitz kan få fortsätta med långprommisarna. Grus bor just nu i sitt back-on-track som han gladeligen tar på sig så fort jag visar honom det. Lilla pyret. Jag är så orolig för vilka besked vi kommer att få nästa vecka. Jag tänker inte ta ut någonting i förskott, jag kan ju omöjligen komma med någon slags kvalificerad gissning om vad som skall hända, men jag är nervös. Så nervös.