Så masar en dag och än en dag

Nu har vi äntligen flyttat och kartongerna börjar så smått bli uppackade. Det är långt kvar innan vi är i ordning men vi tar oss närmare. Vi stormtrivs med att ha mer plats, att allt är nytt och fräscht, planlösningen – som är mycket bättre än i förra lägenheten…hela huset faktiskt. Det kommer att bli så bra här.

Grusan mår ganska bra. Vi skall snart plocka stygnen på honom. Han läker ihop fint och såren verkar irritera honom mindre och mindre. Han äter Chondroflex (glucosamin) och Previcox (antiinflammatoriskt och smärtlindrande) varje dag. Dosen Kefavet, som han fick för att hindra infektion i såren, är slut. Han har blivit en mästare på att upptäcka medicinen, oavsett vad vi försöker maskera den i. Jag tror att Kefavet var äckligast så jag hoppas han blir lite mer lättövertalad nu när den är borta.

Det är svårt, för att inte säga ogörligt, att än så länge utvärdera medicineringen. De skillnader vi ser så här långt är att han är trött ofta, han sover mer. Däremot är han piggare och gladare när han väl är vaken. Han är busigare, lyssnar bättre, inte lika tjurskallig. Det känns lite hoppfullt men än så länge är det för tidigt för att säga något säkert. Vi får se tiden an.

Världens bästa Movitz har inträtt i slyngelåldern och är till och från ett hår av hin. Eftersom han ändock är världens mysigaste border collie-valp är han klok nog att koppla på charmen strax innan botten är nådd. Han är en klipsk ung man. Han är lite lagom uttråkad nu också, efter att ha fått stå ut med flyttbestyr alldeles för länge. Han kräver lite mer egentid nu. Tänkte ta med honom till ridhuset på söndag för lite träning. I helgen får vi även celebert besök av ”kusin” Solo. Kuligt! Syster skall på möte och Solo vill inte vara ensam hemma hela dagen så han får husera i flyttkaoset med oss. Ju fler [hundar] desto roligare! Är det inte så man säger?