I don’t like it but I guess things happen that way

Nu är jag hemkommen och sitter i soffan med en sjövild border collie studsandes omkring mig med ett tuggben i munnen och en nyopererad, trött och medtagen welsh liggande på en bädd på golvet. Vi har varit i Söderköping idag för uppföljning och undersökning med mera. Att det skulle bli ”med mera” hade jag dock ingen aning om när vi lämnade huset i morse.

Det är nämligen så, föga förvånande kanske, att forskningen går framåt och Krister på Söderköpings djurklinik hade idag mycket mer information om Grus tillstånd än han hade för knappt ett år sedan, när Grus opererades. Och tur var väl det för idag fick vi äntligen svar på våra frågor.

Grus har ju fått ett nytt korsband men han har även en sjukdom som kallas CCL. Den är troligen ärftlig men man vet inte om och hur än. På New Foundlands hade man tydligen hittat en gen som visade att hunden har CCL och sjukdomen är extremt vanlig hos Doberman. Den innebär i korthet att Grus har en kronisk inflammation i knäet. Han bildar enzymer som bryter ner korsbandet – hans förra, egna korsband vill säga. En hund med CCL behöver inte nödvändigtvis utsättas för något större trauma för att korsbandet skall börja brytas ned. Jag vet ju fortfarande inte vad som hände den där dagen i oktober 2006 när Grus blev halt första gången men sedan dess, i vart fall, har nedbrytningen pågått och slutligen lett till att korsbandet gått av. Typiskt för CCL-hundar är osteofyter/pålagringar och det har ju Grus en hel del av på insidan av knäet och hade mycket av även i knäet vid operationen. Krister rensade ur knäet ordentligt när Grus fick sitt nya korsband men de på insidan sitter kvar. Osteofyter av det här slaget ser man sällan på hundar som utsätts för en ren skada där korsbandet går av och där operation sedan sker. De hundarna läker ofta ihop fint på tre till sex månader.

Det är alltså det faktum att inflammationen i leden aldrig hävs som gör att Grus har ont fortfarande. Inflammationen går upp och ner och ger hunden större eller mindre problem. I Grus fall; en hel del problem! Han har ju avlastat benet mycket, även om det har varit bättre under senhösten. Det enda man kan göra är att ge antinflammatorisk medicin och den Grus kommer att få testa först skall förhoppningsvis både häva inflammationen och ge smärtlindring. En förutsättning för att medicinen skall fungera är att leden är stabil och det är den på Grus. Själva korsbandsoperationen bedöms som lyckad, korsbandet är stabilt och ledar som det skall. Grus har en liten broskbildning på utsidan av knäet som gör att det kan klonka och krasa lite om knäet, ungefär som när man knäcker med fingrar, men det är inget han har ont av.

Grus blev även röntgad för att se om även det andra korsbandet, det i höger bak, var ansatt. Hos ungefär hälften av hundarna vandrar inflammationen över till andra sidan och drabbar korsbandet även i det andra benet. Som tur var såg Grus högerben alldeles utmärkt ut. Röntgenbilderna visade även att Grus ben reagerat på de märlor i titan som det nya korsbandet fästes vid vid operationen. Det var alldeles svart runt märlorna vilket är ett tydligt tecken på att benmärgen reagerar. Det är ovanligt, titan brukar inte ge hundarna några besvär och man brukar därför inte ta bort dem. De fyller visserligen ingen funktion efter att hunden läkt ihop efter operationen men har de inget besvär av dem finns heller inget syfte med att utsätta hunden för en extra operation. Eftersom Grus hade ont av dem ville Krister ta bort dem på en gång och så fick det bli. Det tog en stund, märlorna läker nästan ihop med kroppen och Krister fick fräsa lite i benet runt dem för att få grepp men nu är de ute i alla fall.

Medan Grus låg på operationsbordet skickades Movitz och jag iväg. Vi passade på att hälsa på Mia och hennes två jaktgoldens Sator och Strul. Strul är bara strax äldre än Movitz så vi tog en promenix över gärdena och lät hundarna leka en stund. Efter det blev vi bjudna på gott fika och trevligt hundsnack.

En stund efter lunch fick jag äntligen hämta min sargade prins. Han gav mig en lång blick som tycktes ifrågasätta varför jag utsätter honom för sådant här gång efter gång. Stackars liten. Om jag bara kunde förklara… Han går på tre ben just nu, såklart, och har lite svårt att hantera situationen; hur han skall sitta, ligga, röra sig. Imorgon skall vi åka och skaffa en munkorg åt honom . Tratt hindrar inte en uppfinningsrik welshpojk från att slicka på såret och den munkavle han hade senast, som var det enda som fanns i butik då, var inte riktigt bra.

Vi har börjat med medicineringen ikväll och hoppas innerligt att den ger resultat. I övrigt skall vi fortsätta med Grus muskeluppbyggnad och låta honom röra sig så mycket som möjligt för att hålla leden rörlig och igång. Annan rehab är obehövlig sa Krister, leden i sig är ju bra. Möjligen kan jag tänka mig att Grus kan må bra av att få hjälp med snedbelastningar som han fortfarande lider av. Förhoppningen är ju dock att medicinen skall ta bort smärtan och därigenom hjälpa Grus att belasta kroppen normalt igen. Krister såg inga problem med att jag släpper Grus lös på promenader, låter honom spåra i snårig terräng och sådant. Jag behöver inte oroa mig över att han går på medicin och att han kanske överanstränger sig på grund av detta. Däremot är all agility utesluten. Grus har nämligen, på grund av pålagringarna, inte full rörlighet i benet och det behöver man för agility. Eftersom han älskar sporten kör han ändå som en galning, för mer än kroppen håller, även om det är låga höjder och vida svängar. Sannolikt rasade lite av pålagringarna av vid det korta pass han fick köra före jul och att resterna av dessa legat och irriterat sedan dess och att han därför haft mer ont. Det vill jag aldrig mer utsätta honom för, även om det skär i hjärtat att aldrig låta honom köra agility igen.

Jag är lite omtumlad av all ny information som rasat över mig idag, ledsen över att Grus har den här kroniska sjukdomen men samtidigt så enormt lättad över att äntligen få svar. Nu har vi bilden klar för oss. Vi förstår varför han haft – och har – ont. Vi vet vad man kan göra för att hjälpa honom nu och hur vi skall agera. Förhoppningsvis gör medicinen nytta och ger Grus glada, smärtfria år framöver. Vi får utvärdera framöver hur det fungerar, om den medicin han får fungerar eller om han skall få prova någon annan. Jag är glad att vi har kontakt med Krister som ger superbra stöttning i det här. Och jag är glad för alla tumhållningar och peppande ord kring Grus. Det värmer. Nu hoppas vi på att äntligen få ordning på vår lille prins.