Fast vi saknar en

Jag har varit ganska mycket ensam hemma det senaste året. Först bodde Lars i Uppsala, sedan åkte han utomlands åtta månader. Jag har iofs inga som helst problem att underhålla mig själv med två hundar att aktivera, vänner att umgås med, alldeles för många sena kvällar med jobb och tja….mer hundträning. Sedan blev flocken fulltalig igen, Lars började jobba här i stan och plötsligt var vi hemma mer eller mindre, varje kväll båda två. Och jag har vant mig. Nu är han borta två dagar och lägenheten känns märkligt tom och ödslig, trots att det är fullt liv här hemma (det är en utmaning att lära två förhållandevis unga hundar att inte leka inomhus). Jag har blivit bortskämd med vardagsmys och även om vi såklart gör andra, ”egna” saker på kvällarna också är det en lyx att få ses hemma senare på kvällen, prata om dagen som varit över en kopp te eller att bara vara, varva ner en stund tillsammans. Jag har kort sagt blivit bortskämd med tvåsamhet och jag saknar honom, fast han bara är borta ett par dagar och trots att jag har ett ton av jobb att göra, ett ton av förberedelser att ta tag i inför helgen och sisådär 37 kg hund att träna.

Helgen ja. Distriktets agilitysektor arrangerar en kurs för Veronica Bache under lördag och söndag och det finns en del jobb att få klart inför den. Det känns emellanåt att vi är en ny sektor som som bäst håller på att lära oss hur arbetet skall fungera, hitta rutiner och fundera till på vad och hur vi vill göra saker och ting, vad som fungerar och vad som inte gör det. Det skall hur som helst bli väldigt roligt att få hit Veronica i helgen. Hon är otroligt duktig, landslagsförare som hon är. Jag ser väldigt mycket fram emot att ta med mig MoviBovi till Finnbo i sommar och träna för henne. Helst hade jag gått den här kursen också men jag passerar knappast som ungdom längre.

Sedan är det jobb också. Jag har egentligen bloggochsurfförbud nu för att hinna neråt lite i högen men jag har hunnit med en del ikväll och belönar mig själv med lite internettid. Det är en hel del på jobbet nu. Jag klagar inte. Det är kul att det går bra och att vi har mycket att göra. Jag gillar verkligen mitt jobb och ser oftast fram emot en ny arbetsdag. Men som jag längtar till vår nya lägenhet. Det skall bli så skönt att ha en arbetsplats hemma. Som det är nu, när matbordet i vardagsrummet är ihoppackat och halva lägenheten är belamrad med kartonger jobbar jag i soffan med datorn i knäet och papper över halva soffbordet och soffan. Det fungerar sådär… Men snart blir det bättre. Det är bara några korta veckor kvar nu.

Boysenbären jobbar en del med vardagshyfs idag. Det har varit en del inkallningsträning utomhus. Unge herr corderbollie har blivit mer och mer självständig och vi har insett att vi måste jobba lite med inkallningen. Den har fungerat superbra hittills men nu börjar han få lite mer skinn på nosryggen och nyfikenheten och självständigheten har vuxit. Väl inne har det blivit en del jobb på att motbetinga Movitz resursförsvar vilket fungerar enligt plan, han släpper snabbare och snabbare. Just nu är det klick av passivitet som står på programmet. Jag har varit lite slarvig med det men tagit tag i det igen. Det är fantastiskt kul att se Movitz försöka lura ut vad det egentligen var som gav klick. Det riktigt glöder mellan de där stora spetsiga öronen. Grusan är mer van och taggar ner ganska fort när han inser vad som är på gång.

Grusan har fått en tid för återbesök hos veterinären också. Känns skönt. Jag hoppas att vi får lite klarhet i den här oredan efter att ha varit där. Och förhoppningsvis komma därifrån lite klokare och med något fler svar än när vi åkte dit.