Got a long line of heartache I carry it well

Okej, jag är en odåga. Det blir inga bilduppdateringar i det här inlägget heller. Men det är på väg. Framför allt Lars har fotat en del på sista tiden. Jag har mest ägnat mig åt jyckarna och kameran har hamnat lite på hyllan. Men det skall det snart bli ändring på.

Anyways. Movitz växer. Och utvecklas. På en hel massa sätt. Han har fått ännu längre kalvben, ännu större öron (var det ens möjligt?) och mer hår på svansen och valpmagen. Vi jobbar med lite av varje; mycket grunder och vardagshyfs fortfarande i och för sig. Han har kommit att visa en del resursförsvar som vi också fått ta tag i och som vi kommer att få jobba en del med för att få ordning på. Han har även en del reservationer och vi jobbar hela tiden med miljöträning och socialisering och det har gett resultat. Han är tryggare och spökena är färre. Med åldern och tryggheten har även mer självständighet kommit som ett brev på posten.

Movitz har så smått påbörjat sin träning till agilityhund. Vi har börjat med cirkelarbete och lite torrhandling. Han har varit med i ridhuset en söndag och fått leka på planen och jobba med enkla saker med störningen av andra hundar runt omkring. Jag la ut leksak så att han fick söka linjer genom hinderstöd och han har fått ta sig igenom ett gäng tunnlar vilket inte var något problem alls. Jag fascineras hela tiden av hans otroliga kroppskontroll. Han har alltid legat på framkant och mer rört sig som en vuxen hund och nu, när han dels blivit äldre och utvecklats och även fått en hel del träning i bakdelskontroll och balans har han en bra medvetenhet om sin egen kropp. Jag ser verkligen fram emot att träna honom vidare, både för agility och annat.

Grus var också med i ridhuset. Jag lät honom testa några snälla cirkelbanor bestående av hopphinder på smallhöjd och tunnlar. Jag har nog aldrig i livet sett min welsh så lycklig och så fokuserad på arbete. Jag blev nästan gråtfärdig av att se hur lycklig han var. Det är ju sådant som Grusar gör helst. Visst, svängarna var värdelösa, hopptekniken under all kritik och han var på tok för het men det strålade om hela hunden. Tyvärr vaknade vi upp med en rejäl baksmälla dagen efter, för trots ordentlig uppvärmning, nedvarvning och att det bara var fråga om lätt träning på låg höjd var Grus märkbart försämrad och han har sedan dess varit sämre. Han har varit mer stel efter vila och avlastat mer igen. Jag har börjat isa honom igen och han har sitt backontrack på sig mest hela tiden. Kanske var det otroligt korkat av mig att ens låta honom testa att köra igen men vi har byggt så mycket,  han har blivit så mycket bättre och så lång tid har gått sedan operationen att jag tyckte att han kunde få testa. Med facit i hand var det tydligen felaktigt. Det känns så uppgivet. Kommer han någonsin klara av lite enkel skojagility eller är det uteslutet? Vad var det som orsakade försämringen den här gången? Är det knäet som inte håller, muskler som skadas eller inte orkar med påfrestningen, låsningar någon annanstans i kroppen? Träningsvärk är väl uteslutet eftersom nedgången varat under ett par veckor nu. Kommer Grus någonsin att bli fungerande igen; så fungerande att priset för att busa lös och att träna agility inte är hälta dagen efter? Eller kommer han ha så här tydliga sviter av skadan för tid och evighet? Jag vet inte och bara detta att inte veta och inte heller veta hur jag får svaren, om det ens är möjligt att få svar, är oerhört frustrerande. Jag accepterar att han inte blir fullt återställd. Jag accepterar att han inte kommer kunna göra allt han hade kunnat göra skadan förutan. Jag tror att han, så länge han inte har dagligen ont av knäet, kommer ha ett bra liv ändå. Men vad kommer han att kunna göra och hur lång tid kommer det ta innan vi kommer dit? Vad krävs för att optimera förutsättningarna för honom? Vad kan jag göra mer? Jag tycker att jag gör allt jag kan, eller i vart fall allt jag förstår och vet att jag kan, för honom och ändå har vi inte kommit längre sedan april. Det känns tungt… Vi kämpar på, en dag i taget och fortsätter tro att han skall bli hyfsat ok i slutänden. Vad kan man annars göra?

Vad annars? Vi har firat jul och nyår såklart. Varit i Halmstad en sväng och i Östergötland ett par. Vi har sovit alldeles för mycket, jobbat alldeles för lite och börjat flyttpacka. Det är iofs två månader kvar innan flyttlasset går men det känns helt rätt att börja med det i alla fall. Helst skulle vi ha flyttat igår ungefär och på det här sättet känns det ju ändå som om vi är på väg. Dessutom hinner vi med en rejäl utrensning av saker vi skall göra oss av med under tiden. Jag är bra på att slänga saker. Och på att skaffa nya. Det skall bli riktigt kul att inreda och komma i ordning i nya lägenheten. Snart är vi där. Två månader kommer bara att blixtra förbi och sedan ligger boysenbären och jäser på jättebalkongen. Det blir grymt.