Jag vill väcka dig nu, men jag låter dig sova

Long time no see. Igen.

Som vanligt mycket på jobb och fritiden går åt till hundträning och att njuta av livet som sambo ”på riktigt”. Även om Lars bott här ett halvår har han ju varit borta merparten av tiden. Det är så skönt att ha honom hemma igen. Jag älskar känslan av vardag tillsammans. Att inte bara ses på ledig tid utan att ha stressiga morgnar på väg till jobbet, sista hundpromenaden på kvällen, att göra saker på varsitt håll men ändå ses hemma på kvällen. Bara att träffas vid kvartersbutiken för att handla inför kvällsmaten känns som en fantastisk lyx. Grus lyste som ett barn på julafton när husse lastade in sina grejor i bilen för snart två veckor sedan. Han och Lars har verkligen skapat ett speciellt band mellan sig. Härligt för matte att se. Movitz, som kan vara lite skeptisk till folk i allmänhet och män i synnerhet – i vart fall till en början, hade en något mer avvaktande attityd. Efter något dygn fungerade det hyfsat och ytterligare ett par dagar senare var alla tveksamheter som bortblåsta.

Vi har hunnit med en spårdag med boysen och syrran och Solo också. Grabbarnas prestationer lämnade en hel del att önska den här gången. Vi testade först ett spår utan synretning för Movitz del. Lars la det vilket kanske var lite korkat med tanke på att han och Movitz känt varandra bara någon dag då. Det spåret gick rätt kass. Vi gjorde ett försök till där husse fick gå och gömma sig i skogen medan Movitz och jag väntade vid spårets början. Det gick bättre. Movitz tappade fokus en stund på mitten och ägnade sig åt pinnletande istället. Han plockade dock upp spåret och tog det till slut. Eller nästan till slut för när han kom nära slutet upptäckte han Lars och gick raka vägen istället för att följa spåret. Nåja. Sista spåret för dagen för Movitz del blev ett spår utan synretning där jag gick och gömde mig i slutet. Det gick bra. Lite trassel vid ett ställe, där det låg ris över spåret men det får väl vara okej för nu.

Grus spårade bitvis fint men bitvis tappar han fokus så. Jag vet inte riktigt hur jag skall få bättre arbetsfokus och arbetstempo på honom. Han hetsar och härjar sig fram i spåret och flaxar en hel del när fokus försvinner. Jag tror inte att det har att göra med för lätta spår för det här är ju ett bekymmer vi brottas med generellt med Grus. Vi måste lägga upp en plan för honom, helt klart. Jag vet bara inte riktigt hur den skall se ut än…

Båda pojkarna har fått jobba en del med klossen också. Grus kan ju utgångsställning på vänster sida men skall få lära sig höger också. Movitz är på stadiet där han fattat att framtassarna skall upp och att man skall röra på baktassarna. Annars jobbar Movitz fortfarande en del med att inte valla, men det har blivit mycket bättre – vår värsta utmaning just nu är rullande resväskor – passivitet, inkallning och backande. Det blir såklart en del socialträning också.

Lillskrutten har fortfarande uvi och har nu fått en dos penicillin till. Hoppas verkligen att den tar kål på infektionen för det är så frustrerande med sjukdomen. Grus har varit på återbesök hos osteopaten. Tydligen kändes ryggkotorna ganska bra nu, där hade låsningarna släppt. Framdelen var också ok. Grus har fortfarande ont runt knäet men frågan är hur mycket mer osteopaten kan göra där. Han har ju pålagringar och begränsningar därigenom och det kan ju inte osteopati göra något åt. Vi kommer att åka en gång till under januari, sedan får vi se. Det verkar ju som om de snedbelastningar som Grus dragits med som är orsakade av knäskadan har lossnat nu; både rygg och framdel var ju bättre och Grus reagerade inte med obehag på behandlingen den här gången och det är väl kanske främst det han kan hjälpa oss med. Jag hoppas ju på en positiv spiral där Grus blir av med snedbelastningar, får igång cirkulation och annat igen vilket gör det lättare för honom att använda vänsterbenet på ett riktigt sätt och att det i sin tur leder till att cirkulationen bibehålls, han bygger mer muskeler vilket i sin tur innebär att det blir ännu enklare och naturligare att fortsätta använda benet på vanligt sätt. Och så vidare.

Den stora händelsen senaste veckan är nog annars att vi skrivit på kontrakt för en ny lägenhet. Om ett par månader flyttar vi. Inte långt. Ett kvarter västerut ungefär. Det är med lite vemod vi lämnar den här lägenheten. Vi tycker mycket om den och det är så mycket som har hänt här. Den var vårt första gemensamma hem, vi har fattat stora beslut här av olika slag, det var här (nåja, när vi bodde här i alla fall) som Lars friade, det var här vi fick Movitz, vi har vänner i huset som ju fortfarande kommer bo nära men inte på samma sätt – vi kan ju inte se varandras fönster längre. Vi har många minnen härifrån men vi behöver ett rum till och det får vi nu. Dessutom får vi en 17 kvm stor balkong och just balkong är något jag verkligen saknat här. Den behöver inte vara stor men bara den där känslan av att kunna öppna dörren och få in lite luft, att dricka en kopp te därute när hösten kommer smygande eller äta frukost i morgonrocken på sommaren är guld värt. Jag trivs i lägenhet och har ingen längtan efter hus men det skall bli skönt att få en uteplats som bara är vår. Att den sedan är större än flera av de bostäder jag haft som student är ju bara en bonus. Den kommer att bli som ett extra rum på sommaren. Vi ser balkongen som en av de största fördelarna med lägenheten och de flesta av våra vänner har kommenterat just den; hur mysigt det skall bli att äta middagar där på sommaren, lapa sol eller bara umgås. Alla utom min syster. Hennes kommentar var ”Åh, det kommer ju bli superbra för grabbarna på sommaren!” Och hon kunde ju inte ha mer rätt. Jag håller helt med henne, oss hundnördar emellan.