But you’re the one I love the most of all

Livet snurrar på i rasande tempo just nu. Mycket på jobbet och mycket på fritiden. Jag väntar fortfarande på den där berömda lågsäsongen som skulle ha kommit i somras. Den där perioden av stiltje när man hinner ikapp i högarna och rent av kan ta en eftermiddag ledig för att njuta av solen på någon uteservering med goda vänner. Nu är uteserveringarna stängda och solen lyser med sin frånvaro så det är väl lika bra att arbetstoppen fortsätter. Det är roligt att det händer mycket men jag känner att julledigheten kommer som en välbehövlig paus i år.

Movitz har åkt till Maria några dagar igen. Han åkte igår kväll och kommer hem igen på torsdag. Det var på håret att vi alls kom iväg. Jag skulle bara ta en kort rastningsrunda med grabbarna innan vi skulle bege oss norrut. Väl tillbaka vid bilen stod bilnyckeln ingenstans att finna. Jag kände stressen sprida sig i kroppen. När kunde jag ha tappat den. Det fanns ett par ställen på promenaden vi gått där jag öppnat fickan. Den måste ha trillat ut på något av de ställena men att hitta en liten svart nyckel i mörkret är inte det lättaste. Nåja, det var bara att försöka. Vi tog ett nytt varv runt parken. Ingen nyckel. Tillbaka till bilen, kunde den finnas på parkeringen? Nope. Reservnyckel då? Jovisst, en sådan finns men den råkade, just idag, ligga i handväskan som stod i bilen. Suck. Ett varv till runt parken, lite noggrannare den här gången. Ringde Maria och berättade att jag blev sen. Fortfarande ingen nyckel i sikte. Telefonsamtal till syster för att få hjälp med nummer till låssmed, för att få låna bil eller vad som helst samtidigt som jag började gå ett sista varv runt parken. Stressen hade stigit en hel del vid det här laget och jag blev nästan lite irriterad på Grus som stannade för att nosa i gräset. ”Kom nu” försökte jag men Grus stod stadigt som en åsna och tittade bara frågande på mig innan han på nytt petade med nosen på något i gräset. Nyckeln! Duktiga Dusi hittade den och funderade uppenbarligen över varför något som luktar matte låg där på gräsmattan. Vad matte inte har i huvudet får hundarna ha i nosen, helt enkelt. Den där nyckeln skall visst tappas bort en gång per år.

Det här är sista veckan flocken är halv. Från och med helgen kommer hela vår lilla familj vara återsamlad i Örebro. Min älskling kommer äntligen hem. Han har varit borta åtta månader nu, med undantag för några korta hemresor då såklart och nu äntligen, äntligen, äntligen kommer han hem igen. Boysen och jag möter upp honom på fredag i hufvudstaden och sedan har vi en hel, lång, härligt oplanerad helg framför oss. Och jag tänker inte jobba en endaste sekund.