Idag är det den 18 november vilket betyder att det är precis ett år sedan jag tävlade agility senast. Emma och jag åkte med Harry, Tosca och Grus till Kicki och Nelly i Borås och sedan åkte vi allihop till Varberg och tävlade. Vi hade en superkul helg med tappade bilnycklar, inspringande i glasdörrar, egentillverkad sushi, lysande bromsvarningslampor på instrumentpanelen (det var faktiskt lite läskigt iofs), flera fina lopp och väldigt mycket skratt.
Mycket har hänt sedan den där helgen. Så mycket… Allt det där var när jag fortfarande trodde Grus var frisk, han var inte opererad, han var inte agilitypensionär. Kicki tävlade fortfarande med Nelly. Emma hade ingen Agust. Det var innan Movitz stormade in här hemma. Faktiskt innan här hemma var här hemma, för jag bodde inte här då. Och det var innan Lars.
Den där helgen ter sig väldigt avlägsen såhär i kväll. Men framför allt känner jag hur otroligt mycket jag saknar agilityn. Jag har nästan inte kört alls sedan dess. Grus och jag hann ju med något pass i ridhuset förra vintern innan korsbandet gick av helt och hållet och jag har tränat en del med Studza, men på en annan nivå eftersom hon inte tränat så mycket innan. Jag gick ju även kurs för Maria i april och fick då låna Smilla men i övrigt har hundtillvaron bara handlat om rehabiliteringsträning, lite trix och nu på sista tiden, lydnadsträning och spår. Så, vi har det okej såklart. Grus har det bra. Han får göra saker han tycker om men fy, vad jag saknar agilityn. Den är fortfarande den absolut roligaste hundsport jag provat och den har en tendens att framkalla såväl beroende som abstinens.
Movitz är en direkt effekt av den abstinensen. Jag ser väldigt mycket fram emot att få börja träna och senare tävla med honom. Men jag hoppas fortfarande att Grus skall bli så pass bra att han får komma tillbaka och köra lite agility, för aktiverings skull. Bara för att han gillar den där sporten lika mycket som jag och för att ingen kan se så glad ut som en Grus som får rusa genom en tunnel efter månader av koppelvila. Så, snart får Movitz växa till sig och Grus krya på sig. Jag har även tagit mig själv i kragen och planerat in två kurser under sommaren. En för Jenny Damm i maj där jag skall få låna Smilla igen (tusen tack, Maria!) och en för Veronica Bache i augusti när Movitz fyllt ett och får gå kurs. Han kommer vara en rookie och säkert inte kunna göra allting, men det han inte klarar får vi nöja oss med att observera. Det lär man sig också mycket av. Och med lite tur får Grus köra lite skojagility då också. Den här ofrivilliga agilitytimeouten har pågått länge nog nu.
Tänk vad fort detta år gått, tycker inte det är länge sedan du hade med dig Tosca tanten till Varberg, hon är i alla fall sig lik, och full av bus
Idag finns varken Jullan eller stor taxen längre och vi har fått Virus i huset
Svårt att få i hop en puppy date, men kanske på dagen den 30 nov, ska med Pepsi och kolla av deras stuga i närheten av Närkesberg, kanske vore läge att ni hänger med om vädret är ok, vi har planerar på att busa lite och lägga lite spår
Voff från frecklingarna i Kumla
Åh, är det redan ett år sedan? Fy, jag fick nästan tårar i ögonen av att läsa att jag blev omnämnd i din blogg! Nu ska jag ta mig tid och blogga lite jag med om vad som hänt sedan dess
Först skrattade när jag läste om vår innehållsrika och ROLIGA helg förra året. Men sen blev jag lite ledsen…. För jag märker ju att du är lite ledsen över allt detta. Och när du är ledsen blir jag ledsen.
Usch!
Men, nu ska det svänga för dig. Snart blir allt bara agility! Agility på morgonen, på dagen och på kvällen! Ja, kanske till och med på natten eftersom du kommer att drömma om agility! Pappa Andreas ställer upp som Agustvakt 7-8 maj! Skönt, då kan jag koncentrera mig på agility, Harry och alla trevliga i vår grupp!
Massa massa kramar!
Jag hoppas verkligen, att det snart är full fart med agilityn för dig igen. Det riktigt känns, hur mycket du längtar.