En clown, en vind passerar

Först, tack för alla grattis och lyckönskningar vad gäller valpen. Och för alla fina ord om New York-bilderna. Det värmer i hjärtat.

Jag är orolig för min hund. Eftersom jag inte riktigt vant mig vid att vara tvåhundsmatte får jag väl precisera; jag är lite orolig för Grus.

Sedan operationen i april har vi först vilat, sedan kommit igång med promenader och rehab och försökt bygga muskler och få tillbaka rörlighet och få honom att röra sig renare och jämnare. Det har gått segt. Han har visserligen fått en del muskler, det är bra, men jag tycker att det går väldigt långsamt. Visst, han hade i princip inga muskler kvar alls vid operationen men ändå. Skall det ta såhär lång tid? Det är även galet svårt att stretcha baksidan på vänster lår på honom och han står gärna och avlastar vänster bak fortfarande. Jag misstänkte att baksidan på vänsterbenet har blivit kortare av att gå på tå så länge och visserligen kan det väl till viss del vara så men när jag lyfter upp höger bak och alltså tvingar honom att stå på det opererade benet kommer han faktiskt ner på hela tassen. Frågan är alltså varför han avlastar; är det gammal vana, har han ont, är knäet besvärligt att räta ut pga. alla pålagringar (knäet är riktigt brett ), är muskeln lite kort så att den gör det besvärligt att gå på hela foten även om han kan om han vill? Jag vet inte. Om han bara kunde berätta. Samtidigt kan han ju lägga hur mycket tryck som helst på vänster bak om han bara är vill.  Men å andra sidan; han körde agility och gick drev med ett halvt korsband. Han har en otrolig förmåga att höja sig över smärta om bara motivationen är den rätta. Därmed inte sagt att han har ont nu, för det vet jag ju inte.

Det som gjort mig extra orolig är att han vid två tillfällen den senaste tiden tjutit högt och sedan stått på tre ben. Första gången var när vi lämnade honom hos syster innan vi åkte till New York. Solo ville som vanligt hänga i Grus öron med tänderna och Grus sidsteppade/hoppade/knycklade ihop sig för att komma undan. På något sätt trampade han väl lite snett och sedan stod han där på tre ben. Efter några sekunder (som kändes som en evighet för mig) satte han ner benet och gick normalt igen. Ett par veckor senare berättade dagis att samma sak hänt när hundarna skulle ut på promenad och det var stimmigt och stökigt vid grinden. Även då hade det snabbt gått över. Sedan dess har jag inte sett några tecken på hälta, utom vid några tillfällen efter vila då han kan vara lite stel de första stegen.

Mycket är ju såklart bättre om man jämför med läget före operationen. Jag har ju fått min glada hund tillbaka. Och hunden som vill jobba tillsammans med mig. Han är mindre stressad och mer harmonisk i största allmänhet. Jag tolkar allt detta hos honom som att han inte har ont som tidigare.

Jag vill ju såklart att Grus skall bli så bra som möjligt och få ett aktivt och roligt liv. Jag vill att han skall klara så mycket som möjligt av det han gjorde förut. Jag accepterar att han inte kan köra agility på höga höjder, branta A:n eller med krav på snäva svängar, han behöver inte klara tufft arbete i jaktskogen och han behöver inte fystränas på hårt underlag men jag hoppas på att han skall få hänga med och springa igen, busa lös med kompisarna, fjällvandra, köra agility på smallhöjd bara för att han gillar agility och allt annat som ingår i den Hagstedtska flockens vardag. Och jag känner mig så förbaskat otillräcklig när jag inte kan tolka honom och när det tar sådan tid för att komma tillbaka i fysisk form. Jag menar, det är ju Grus, mattes nummer ett. Han förtjänar bara det bästa och han förtjänar att få komma i form igen.

Jag skall ringa till Söderköping och höra lite med dem vad de tror om pålagringarna, den långa rehabiliteringen, att han fortfarande avlastar och så vidare. Sedan får vi se om vi skall konsultera någon ytterligare som kan undersöka Dus och se vad som behöver göras och som bättre kan tolka honom. Vi får väl se vad som händer och sker framöver.

Nu skall jag rycka upp mig och ge welshen ett lydnadspass på vardagsrumsgolvet. Jag gör knappast hans liv mer innehållsrikt av att sitta här med datorn i knäet och deppa.