Walk a thousand miles through the burning sand

Då var det avklarat. Första lydnadspasset på jag vet inte hur länge. Det är ett par år sedan vi tränade lydnad men nu har jag ju bestämt mig för att ge det ett nytt försök. Jag ville kolla av idag vad som sitter, vad som inte sitter och var nivån ligger ungefär. Och ja, vi är inte på botten men vi är verkligen på ruta ett. Och vad hade jag kunnat förvänta mig? Naturligtvis har han lite koll på ungefär vad han skall göra men precisionen är inte bra. Fritt följ och linförighet vobblar betänkligt, han tar ett par steg extra i ställandet och lägger sig långsamt. Plats låg han tävlingsmässigt i en minut, därefter började han åla sig fram på mage. ”Titta matte, jag reser inte på mig i alla fall men jag börjar få trååååkigt”.

Det positiva är att han var fokuserad, glad, hade bra intensitet och ville verkligen jobba. Han tyckte att det var så kul att få göra något. Han lekte bra vilket är positivt, så som jag har jobbat med föremålsintresse och kamplek och tog lekbelöning såväl som godisbelöning. Jag känner mig faktiskt ganska positiv efter dagens träning, även om han är långt ifrån tävlingsklar, för han jobbade bra och var hyfsat lättmotiverad. Då har vi något att jobba på. Nu har jag i läxa att strukturera upp träningen; vad skall han lära sig, både vad gäller grundfärdigheter och själva momenten, vad har vi redan, vad har vi halvfärdigt och vad saknar vi? Sedan är det ju ”bara” att ställa upp kriterieplaner och börja träna. I grova drag. Det känns faktiskt lite kul att vara igång igen, även om det inte handlar om agility.

Det var skönt med en paus i jobbandet också. Och trevligt med sällskap på planen. Tack Åsa och Benga för ett trevligt träningspass.

På tal om jobbandet….. Bäst att avverka det sista innan sovdags.