How I melt like cream

Länge sedan jag uppdaterade bloggen senast. Det har varit mycket att göra på jobbet den här veckan och kombinationen mycket jobb och feber har inte varit fantastisk. Övrig tid, den lilla som varit vill säga, har bara gått åt till att rehaba Grus och låta honom göra någonting roligt i värmen. Han kämpar på i stegen, den lille och någon gång per vecka skrittar han i vatten också. Han är duktig och verkar faktiskt tycka att rehabövningarna är roliga. Och det är klart, de innebär ju att han får göra någonting i alla fall. Han börjar få litet muskler på vänster bak. Han har ökat ca en centimeter i omkrets på båda låren under de senaste två veckorna. I vart fall visade dagens mätning det. Benen är fortfarande väldigt tunna, i synnerhet det vänstra såklart men man börjar se en kontur av en muskel i alla fall. Tidigare har vänster lår mest bestått av en grop.

I fredags var min familj på besök. Mor, far, syster, systers pojkvän och Solo (såklart) var här på middag. Mams och papps har inte varit här sedan jag flyttade in och lägenheten bestod av en säng, en soffa, en rosa dator och en stereo (men vad behöver man mer?). Litet skillnad nu, med andra ord. Efter maten begav vi oss till stadsparken för att se Sofia Karlsson. Hon var underbar, som alltid. Hon har en sådan energi, sådan nerv. Syster och jag såg henne i konserthuset för bara några månader sedan och vi kände igen mycket sedan dess men det spelade ingen roll. Man kan se Fredrik Gille och Olle Linder med varsin tamburin hur många gånger som helst, man tröttnar aldrig på Sofia Karlssons röst och kombinationen Sofia Karlsson/Sofie Livebrandt är grym. Dessutom har hon en otrolig scennärvaro och det är imponerande hur bandet får till och med pauserna där de stämmer att vara en upplevelse. Även om flera av låtarna var de samma blev vi bjudna på nya arr och flera låtar är (ännu) inte utgivna på skiva, såvitt jag vet. Gött att få höra dem igen på konsert i alla fall.

Vi har gjort ett nytt inköp i helgen också. En dödligt orange matte till vardagsrummet. Vi har tittat på den ett tag och insett hur bra den skulle passa in i vårt vardagsrum som annars mest går i jordfärger. Så, nu har vi den. Den är en riktig färgklick i rummet. Den är ganska tjock så Dusi älskar den. Som en stor, mjuk bädd, bara till honom.

Så, idag är det exakt en månad tills Lars kommer hem nästa gång. En månad kvar till semester och till New York. Men en månad… Det känns länge, trots att tiden kommer gå fort. Jag har massor att göra på jobbet och en hel del annat att göra på fritiden. Så tiden borde gå fort men just nu känns det som den släpar sig fram. Jag vill bara snabbspola fram tiden till 27 augusti. Eller egentligen ännu hellre till december när han kommer hem på riktigt och när vi – förhoppningsvis – blir fyra i flocken. Men, men. Det är ju bara en månad kvar. Nu skall jag ta med mig min hund ut och njuta av sommaren så länge. Det har han gjort sig förtjänt av.