But I never imagined you’d be so good

Livet är märkligt. Ibland händer bara saker, helt över ens huvud och man kan inte göra annat än att se på hur förutsättningarna förändras i omgångar. Besluten fattas över ens huvud och själv kastas man mellan ett brett spektra av känslor. På något sätt får man bara följa med strömmen, acceptera att man inte rår över allt här i världen och försöka hantera det som händer på något sätt. På något sätt landar man ju på fötterna förr eller senare, även efter de mest turbulenta perioderna. Jag har den sista tiden fått se en helt ny sida hos mig själv och haft en hel del att fundera över och ta ställning till. Jag har sett mig själv reagera och reflektera på sätt jag inte trodde att jag skulle och har lärt mig en del om mig själv på vägen. Till sist blev besluten inte mina att fatta i alla fall och jag vet egentligen inte om det var bra eller dåligt. Kanske båda delarna. Kanske inget av det. Livet har i vart fall en förmåga att förbrylla och överraska när man minst anar det. Det sägs ibland – och jag är inte helt förtjust i det talesättet – att det som inte dödar härdar. Jag vet inte om jag ser mig själv som starkare men visst, något har jag väl lärt mig i alla fall.

Så det var väl lagom kryptiskt?

Grus och jag är nu tillbaka i Örebro efter en långhelg i Östergötland. Vi har varit barnvakt åt världens två bästa bustroll. De är härliga små ungar men riktigt intensiva. Jag har dessutom försökt jobba en del på kvällar och nätter så jag är ganska trött. Skall försöka jobba lite till ikväll också.

I fredags gick vi en ganska lång promenad (med barnmått mätt i alla fall). Vi lekte vid berget och gick sedan en sväng med Grus. Ungarna ville gå till lekplatsen vid skolan så vi tog oss ditåt. På vägen blev vi, eller egentligen var det väl Grus, attackerade av en stor labbeblandning. Den kom med hög svans, raggen rest och morrande mot Grus. Grus lät lite han också men han gömde sig bakom mina ben och ville absolut inte ta någon fight. Jag försökte få iväg den andra hunden samtidigt som barnen pep av rädsla och hängde på varsin sida av min jacka. Som tur var hjälpte en förbipasserande granne till och fick tag på den andra hunden och ledde den tillbaka till dess husse. Efter visst lugnande av barn, mer promenad, ett lekparksbesök och ännu mer promenad var vi på väg hem när vi blev ikappåkta av en moped. Jag ropade åt Jason, som gick lite före mig och Jen att han skulle stanna. Det gjorde han. På fläcken. Hade det varit ett ställande under gång hade det varit en klar tia. Vad gör mopedgalningen då? Han fortsätter i samma höga fart och gör en sväng in mot pojken som såklart blir jätterädd av känslan av att nästan bli påkörd. Mopeden smet förbi med bara några decimeter till godo. Hur tänker man då? Jag blir förbannad bara jag tänker på det. Som tur är är det tappra ungar som snart kom över det läskiga men ändå…. Man får inte bete sig hur som helst.

Grus är inte särskilt van vid barn och har haft fullt upp med att hålla koll på de små. Det händer saker hela tiden och även om vi inte har hittat på så mycket mer spännande saker än att gå på promenad i området, hänga i lekparken eller att bygga kojor i vardagsrummet blir det varken rast eller ro för hunden som gärna vill hålla ett öga på vad som händer. Framåt slutet av helgen började han släppa kollen litegrann och acceptera att barnen hittade på saker runt honom som sällan sker hemma hos oss. Nu sover han ganska gott i sin soffhörna däremot. Det har varit en lång helg helt enkelt.