I don’t think of your smile

Det är fredag kväll och jag har precis kommit hem från ett agilitypass med Studzan. Inger och Åsa hade föredömligt nog lagt ett kurstillfälle på fredag kväll och som de agilitynördar vi är dök vi såklart upp, hela styrkan. Vad spelar det för roll vilken dag i veckan det är om man har en chans att springa fort över planen med en kooiker i släptåg? Eller rättare sagt i släptåg efter kooikern större delen av tiden. För hon kan släppa när hon vill, Studzan. Hon är ganska bunden till mig på de allra flesta hinder men när jag har möjlighet att skicka henne mot tunnel (vilket jag kan göra som fixpunkt även om det står annat skrot i vägen) släpper hon direkt. Studza älskar tunnlar.

Hon var riktigt bra idag. Hade mycket bättre flyt och accepterade min placering mycket bättre. Vi körde ett par olika kombinationer med hopphinder och tunnlar i ytterkanterna och slalom i mitten. Förutom en klockan ett/två-slalomingång var de hyfsat lätta. Bra nivå för våra hundar helt enkelt; ganska tydliga handlingsövningar och någon fälla här och där men inte sådär väldigt krångliga. Studzan var glad och sprallig och tog min handling bra. Borta var alla tramstendenser om att vägra jobba på min högra sida. Hon blindbytte visserligen på mig vid ett tillfälle så jag får absolut jobba på den delen (en gång må vara ingen gång men två, tre gånger är en vana även i små kooikerhuvuden och jag vill inte ha blindbyten med min hund, oavsett vem av oss som initierar dem). Det är fortfarande fart, släpp och självförtroende som står överst på min priolista med Bollen, tillsammans med slalom och kontaktfält + gunga som jag skall köra parallellt men det var otroligt positivt att se hur poletterna trillar ner för henne, en efter en. Hon går ganska fort framåt. Kul också att se hur lyhörd hon är. Hon klarade varenda tunnelfälla idag, trots att hon har ett rejält tunnelsug. Jag höll henne med nya handen förbi fel ingång och hon köpte det varje gång. Dagens slalom var ett tolvpinnars och det märktes att det var för stor utmaning för Studzan. Första gångerna tog hon sig visserligen igenom det självständigt men farten saknades och hon blev trött snabbt. Högerslalom kan hon inte stava till. Jag tror att vi skall hålla oss till fyra pinnar ett bra tag till och få till fart, variera min placering och göra henne säker på att ta det i full fart innan jag trasslar med henne på längre slalom. Det är precis som med all annan inlärning, det skall vara lagom svårt och hunden skall få lyckas ofta – inte traggligt, trassligt och trist. Så, åter till fyra pinnar och köra korta pass på slalom samt bygga in det i kombinationer (kanske med tunnel efteråt?) om förhoppningsvis inte allt för lång tid. Det blir bra skit.

Jag hämtade min bil idag. Den var utknycklad och fin. Imorgon skall sommardäcken på och sedan kvarstår lite annat servicefix och en besiktning. Sedan är det bara att åka. Skönt! Jag avskyr när det är strul med bilen eftersom jag inte förstår mig på den knappt alls. Den skall bara fungera eftersom jag behöver den ungefär hela tiden.

Grusan går stadigt framåt i sin läkningsprocess. Han hoppar iofs mycket på tre ben men jag håller honom i skritt så mycket jag förmår och då går han fint. Jag antar att det fortfarande gör ont till viss del men jag är också rädd att han skall lägga sig till med trebentheten av hävd och ohejdad vana på något sätt. Bara för att det just nu är enklare för honom. Han måste ju hålla benet igång. Såret ser ut att läka bra och snart, snart skall stygnen bort. Jag längtar – det är ett projekt att hålla honom borta från såret. Visst, han har munkorgen men han behöver ju komma ur den ibland också och då måste jag hålla stenkoll på honom. Han är inte pålitlig i den frågan.

Det närmar sig sovdags tror jag. Jag måste upp hyfsat tidigt imorgon. Skall ut till gården en sväng för bilfix och lite annat och sedan måste jag jobba en del. Har bokat in ett möte som jag inte kunde klämma in idag och har en del annat att få rätsida på. Jag känner mig visserligen bättre i fas på jobbet än jag gjort på ett tag men jag vill komma ikapp ännu mer. Det kommer jag inte göra, det vet jag – det är en ständig kamp där det alltid är lite för mycket att göra men det är ju det som är charmen. Tävlingsmänniskan i mig vill dock komma ikapp mig själv och då är helger bra för att jämna ut oddsen lite. Telefonen är tyst och det är inte en massa annat brus som stör. Bara jag och högarna liksom. Jag gillar det. Det ger mig betydligt mer energi inför kommande vecka om jag vet att jag fått undan lite extra under helgen eller några senare kvällar. Det får mig att känna det som att jag ligger på framkant, även om det är en sanning med modifikation.

Så, som sagt, sovdags. Surpuppan (jodå, en munkorg kan till och med göra lilla herr lycklig störtsur) ser också trött ut så jag gissar att han inte har något alls emot att bädda ner sig i sängen snart. Skönt. Det har varit en lång vecka och visserligen är den inte över än men det blir ju lite lugnare tempo i ett par dagar nu. Kanske.