Don’t need prophets or preachers to make sense of the signs

Idag har varit en bra dag. Jag känner att jag börjar få lite grepp igen. Det har varit mycket ett tag med tanke på Grus operation bl.a. och det kommer fortsätta vara mycket en stund till men jag börjar känna att jag har grepp igen. Har snart avslutat en del tunga jobb som skall bli riktigt sköna att få ur vägen. Räknar med att ha dem avklarade innan veckan är slut. Gött, då kan jag ta itu med det vanliga löpande sedan.

Grus, den finurliga, har fått en present. En inte så uppskattad sådan. Han har förärats med en munkorg. Jag vaknade nämligen igår morse av ett slafsande ljud. När jag förvirrat öppnade ögonen insåg jag att han knäckt nöten. Han hade lärt sig hur han kunde komma åt operationssåret även med tratt på. Han låg halvt på sida, halvt på rygg med benen i spagat riktade upp mot huvudet samtidigt som han gjorde en sit-upliknande rörelse. Kul det är med påhittiga hundar. Tyvärr hade djuraffären inga gallermunkorgar så jag fick skaffa en sådan i tyg som sitter som ett tight, brett band runt mulen på Grus. Han gillar den inte alls men nu är det ju som det är. Det är ju bara en vecka kvar innan stygnen skall tas bort så han får vackert gilla läget. Kraken. Han går bättre och bättre på benet. VIsserligen hoppar han gärna på tre ben men det verkar främst vara för att få komma fram fortare i tillvaron. Det gör väl såklart fortfarande ont att stödja på det opererade benet och han klarar det bra i skritt men så fort han vill öka tempot något verkar det som om påfrestningen blir för stor och så hoppar han på tre istället. Jag försöker skritta honom så mycket jag kan men ibland studsar han ju iväg i alla fall.

Kvällen har ägnats åt agility med Studzan. Vi byggde upp en hyfsat enkel bana. Några trixigheter fanns väl med men den var ganska snäll och lätt att hitta linjer på. Det var dock alldeles för svårt för lilla Studzbollen. Jag fick bryta ner banan i mindre delar, då gick det bättre. Efter pausen körde vi en box vilket fungerade bra. Jag hade gott om tid att göra framförbyte (vi måste jobba på fart) och hon tar nya handen så fint. Hon är riktigt lyhörd för den. Hon har en tendens att springa mig på fötterna och hon trivs sällan med att jobba på min högra sida. Vi hade en passage där hunden skulle ta sig över två hopphinder som stod lite snett, därefter vänstersväng in i böjd tunnel och sedan hopphinder nummer två en gång till. Jag satte henne (well, Åsa höll i henne) i starten och placerade mig mellan hinder ett och två och visade över hinder två och in i tunneln. So far gick det bra att ha henne på min högra sida. Sträckan från tunneln till hinder fyra var en annan sak. Studza blindbytte och tvärvägrade att jobba på höger sida. När jag testade med ett framförbyte och fick henne med mig på vänster sida gick det bra. Jag behöver verkligen gå ner till grunden och bygga hindersug, släpp och självförtroende. Rakor med möjligen någon böj och att variera min placering mycket känns prioriterat. Sedan har vi ju kontaktfält och slalom att nöta en stund också. Men jag tror på Studzan. Hon kan bli jättebra när det blir färdigt. Jobbade lite med kampandet också. Hon leker gärna i början av passet men tappar intresset när hon börjar bli trött i skallen. Jag vill absolut ha kamplek som belöning på henne, i vart fall som alternativ till godis, så jag får jobba på den delen. Får hitta bra sätt att trigga henne, hon är ju inte riktigt som Grus att jobba med. Hon är mindre bufflig och sjövild än Grusan. Jag hittar nog knapparna men det tar en stund såklart.

Så var det det där med gungan då. Man behöver en medhjälpare till en början, som står på gungan så att den inte slår över. Tanken är att lära hunden att springa i full fart ut till änden av gungan. Man börjar därför med att bygga upp motivationen att springa dit genom att förstärka och belöna det beteendet. Med Studza, som är lite rädd, får jag bygga upp farten ut lite successivt. Hon släppte en hel del på de repetitioner hon körde i söndags men det är en bit kvar. Längst ut på gungan, där man vill ha hunden, får hunden belöning. Jag kommer att köra fyra på med Studza med tanke på att hon är så lätt och att många gungor har en tendens att slå upp i magen på hunden om man har två på, två av. Det fungerar säkert med 2+2 också, under förutsättning att hunden har vikten rejält bakåt. Jag vill inte chansa med en så lätt hund dock så hon får lära sig fyra på men att stå så långt ut på gungan som möjligt. Maria hade pallat upp sin gunga med lastpallar och sedan plockat bort dem en i taget så att hunden successivt vande sig vid att gungan faller över. På klubben brukar ju lastpallarna lysa med sin frånvaro men däremot brukar det finnas gott om medhjälpare som kan hjälpa till att gunga hunden lite när den befinner sig längst ut på änden. Är man inte helt säker på att hunden står kvar bör man ju som förare finnas där och stötta lite. Förutom att gunga hunden (vilket man ju såklart också stegrar omfattningen av) bör man även röra gungan i sidled för att vänja hundarna vid de instabila gungor man många gånger drabbas av på tävling. Belöna även att hunden lägger vikten bakåt. Tanken är att hunden, när det är klart, skall springa i full fart över gungan och stanna för att åka hiss. Det skall vara superkul att vara längst ut på gungan och att den slår över skall innebära dunderbelöning. Eller ja, i början är det ju att bara vistas där ute som ger jackpot men successivt blir det ju att gungan faller över mer och mer.

Den lösning Camilla presenterade på instruktörsutbildningen gick ut på att man istället har hunden på den delen av gungan som ligger mot marken och därifrån gungar mer och mer. Även där är tanken att smällen i marken skall vara det eftersträvansvärda, det som ger belöning. Det är den hunden skall vilja åt så fort som möjligt genom att springa så fort som möjligt över gungan och åka hiss ner för att få höra smällen. Det är väl det, i korthet, men ändå. Det är med det här tänket jag tänker jobba med Studzan. Jag vill inte riskera att bygga in något avvaktande eller läskigt i gungan. Det skall bara vara fullt ös hela vägen med den damen. Och hon är lite försiktig än så länge. Hon behöver bygga självförtroende på banan. Det har hon inte just nu. Jag vill ge henne bilden av att agility är lätt och roligt och att hon i varje läge kan lita på att det jag visar henne dit hon skall med signaler som är lätta att tyda och som alltid betyder detsamma. Låter som en lätt match, gör det inte. Men som sagt, jag tror på Studzan. Hon kommer dit.

Nu har klockan blivit sent idag igen. Jag som hade tänkt mig en hyfsat tidig kväll. Jag har drömt mardrömmar hela natten till idag så jag hoppas verkligen på att den här natten kommer bli vilsam. Jag skulle verkligen behöva sova gott en natt nu. Jag tänker i alla fall göra ett försök.