But most of all I wish you’d stay

Det är sent. Jag borde egentligen ha gått och lagt mig för länge sedan men jag sitter uppe, med min dator i knäet och min hund tätt, tätt pressad mot min ena sida i soffan. Han sover gott, utan tratt. Han har fått tillåtelse att slippa den så länge jag sitter uppe och jag kan bara föreställa mig hur skönt han tycker att det är. Han ogillar verkligen tratten. Visst, han vägrar ju begränsa sig och struttar omkring som vanligt, med eller utan strut, men det är tydligt att han inte har koll på den. Han dundrar in i dörrposter, människor (det gör ont) och har svårt att bedöma sin egen radie vilket gör att han snurrar in i lite allt möjligt. Det är såklart frustrerande och även obehagligt att tratten flyttar runt och attackerar honom i tid och otid. Jag har tittat på sådan där krage men är helt övertygad om att han skulle komma åt såret då. Det har kliat ordentligt idag. Han har varit intensiv i sina försök att nagga knäet i kanten. Jag antar att det beror på att såret är på väg att läka. Läkande sår kan ju klia något så fruktansvärt.

Idag har Emma och jag haft kurstillfälle nummer tre på vår grundkurs i agility. Jag är så imponerad av våra kursare. Det är långt ifrån alla grundkursdeltagare som lyckas med det våra gör. De klarar hyfsat långa rakor och hästskoformade banor och idag satte ett par av dem sina första framförbyten. De är duktiga på att motivera sina hundar. Och de har grundinställningen att agility skall vara fartfyllt och roligt. Det är superkul att se dem på planen och de utmanar oss att flytta upp nivån successivt också. Det är roligt. Grus var inte helt övertygad om sin roll som bisittare. Han får såklart träna lite sitt och ligg kvar under tiden, det blir ju inte så aktivt just nu, men det märks på honom att han är på väg tillbaka. Jag gillar att han är tjurig för att han inte får vara med och köra. Det tyder på att drivet är på väg tillbaka. Min hund skall inte nöja sig med att titta på. Min hund är den som vill vara i händelsernas mitt, mitt på planen i full fart. Snart är han där igen. Hoppas jag i alla fall. Och på tal om Grusan, det är klart han fick sin efterlängtade hamburgare i lördags natt.

Jag är trött idag. Har inte sovit så mycket i natt. Lars åkte hem sent i natt och jag hade svårt att somna efter det. Han åkte sedan vidare hemifrån i morse och det innebär att vi inte kommer att ses på ett tag. Ett gäng veckor i alla fall. Och sedan några veckor till och några till. Det känns….konstigt. Mina känslor inför hela den där resan är ganska ambivalenta och kommer säkert att gå upp och ner över tid. Jag kan se både positiva och negativa sidor såklart, det kan man väl alltid? Det löser sig. Han kommer ju hem igen. Tiden kommer flyga iväg, precis som den alltid gör på vårarna. Och snart är världens bästa lilla spanielsvans frisk och pigg och då kan jag lägga lite mer tid på agility, spår och löpträning och så går tiden ännu fortare. Spanielsvansen har precis flyttat in till sängen och har kuperat ner helt och hållet. Han ligger på rygg men tassarna i vädret, ett stort leende på läpparna och med lugn och tung andhämtning. Han ser ut som om han inte har ett bekymmer i världen trots att ena benet är uppsnittat tio centimeter. Det ser ganska skönt ut. Jag tror att jag skall krypa ner i sängen jag också och med lite tur somna betydligt snabbare än jag gjorde igår kväll.

Sedan var det det där hur man tränar in gungan med det tänk jag nämnde igår också. Jag orkar verkligen inte ikväll men skall sammanfatta det som blev sagt och mina tankar kring detta snart. Bara inte ikväll. Nu behöver jag sova.