If love was a plane, nobody’d get on

Long time no blog. Som vanligt, jag jobbar för mycket och surfar för litet.

Vappu-kursen är avklarad och den var riktigt intressant. Hoppteknik är svårt men viktigt. Det är svårt att läsa hunden, om den verkligen använder kroppen på ett optimalt sätt i varje språng. Jag såg inte en bråkdel så mycket som Vappu gjorde, naturligtvis, men på vissa av hundarna var det väldigt tydligt vad som brast i tekniken. Jag hoppas innerligt att Maria tar hit Vappu fler gånger – och helst då när Grus är frisk igen, såklart. Jag har massor anteckningar och övningar hemma men jag har inte haft tid eller ork att skapa någon slags struktur i dem. Det har däremot Emma så jag tar mig friheten att hänvisa till hennes blogg från kursen, för den som vill veta mer.

Och på tal om Grus ben. Det går långsamt framåt. Han blir litet bättre för varje behandling men det känns segt. Akupunkturen har gjort att snedbelastningen i ryggen släppt men han avlastar det trasiga benet väldigt mycket fortfarande. Samtidigt har jag märkt att han ibland, när han är motiverad av en eller annan anledning, stödjer ganska bra på benet. Jag tror visserligen att han fortfarande har ont men jag har börjat fundera på hur mycket som är muskelminne och anpassning hos honom. Vem som helst som lever med ett handikapp försöker ju naturligtvis anpassa sig efter detta och få tillvaron att fungera på bästa sätt i alla fall. I Grus fall kan det t.ex. handla om att det går snabbare att galoppera på tre ben än att halvtrava fram på fyra, alltså väljer han den effektiva lösningen trots att han kanske inte har så ont att han inte kan gå på alla fyra. Hjärnan vet att vissa rörelser gör ont och då ligger det ju nära till hands att använda kroppen på ett annat sätt. Samtidigt är nog inte det här hela sanningen. Visserligen är stora lårmuskeln inte varm längre, han har ingen vätska i den och ödemet är borta. Maria kunde känna igenom muskeln ganska rejält igår utan att Grus brydde sig. När hon däremot kände igenom samma muskelgrupp från insidan av låret gnydde och pep han av smärta. Han fick därför bara behandling på insidan av låret igår och det märktes att den tog på ett annat sätt. Han, som alltid somnar så fort elen kommer på, var litet orolig och vred sig lite. Vi bestämde också att han skall få Rimadyl några dagar igen. Om det är så att han stödjer bättre på benet medan han äter Rimadyl kan man anta att han haltar för att han fortfarande har ont. I så fall får vi fortsätta med behandlingen på samma sätt som tidigare och bara köpa läget, att det är en skada som tar tid att läka ut. Är det däremot så han inte nämnvärt använder benet på ett bättre sätt får vi börja fundera över att försiktigt börja bygga upp muskeln igen. Då handlar det sannolikt om muskelminne och om att det kostar för mycket för honom att använda benet effektivt eftersom muskeln är så svag i dagsläget. Det blir alltså intressant att se hur han reagerar.

Maria visade oss även några övningar på balansboll som vi får börja med så snart Grus är haltfri. De är främst bra för att bygga rygg och bål samt att förbättra balans och kroppskontroll men hunden får såklart även jobba med andra muskler. Fem minuter om dagen skall vi därför i framtiden ägna åt det här.

Igår hade vi sällskap av Emma & Harry också. Härligt med lite sällskap på vägen och vi lyckades faktiskt ta oss fram och tillbaka till Maria utan att köra fel eller hitta på andra tokigheter en enda gång. Någon som har lust att klättra upp och sätta ett kors i taket? Harry har haft litet problem med ett bakben han också (igen!) och han blev undersökt av Maria. Det var inte så illa med honom, som tur var, och han slapp till och med behandlingen. Medan Harry blev undersökt ägnade sig Grus främst åt att försöka lista ut var den löpande tiken fanns. Han var grymt fokuserad på den självpåtagna uppgiften (och stödde alldeles utmärkt på benet, under tiden, btw) men när Maria tog fram frolicpåsen för att ge Harry en belöning släppte han alla tankar på löpande tikar och hade bara fokus på godis. Smart kille! Det är troligare att tilldelas mat än en date på tu man hand med en BC-tik, alltså gäller det att fokusera på den resurs som är lättast att vinna. Det är ganska skönt med hundar som är lätta att belöna.

SysterYster och jag har hunnit med en konsert sedan sist också. Underbara Sofia Karlsson besökte Örebro och eftersom hon tillhör våra absoluta favoriter var vi såklart där. Det var ruggigt bra. Hela sättningen var superb. Mycket Dan Andersson såklart – som tillhör mina favoriter – och hon gör hans texter så bra. ”Du liv” var mäktig. Jag går för sällan på konserter, känner jag alltid efter att ha varit på något riktigt bra. Jag prioriterar det uppenbarligen sällan tillräckligt högt men det är ju inte värre än att ändra den prioriteringsordningen. I början av maj kommer både Cajsa-Stina Åkerström och Anders Widmark/Sara Isaksson till stan och jag skulle verkligen vilja gå på båda. Syster och jag får försöka friplanera litet tid för att hinna med det.

Annars rullar livet på i högt tempo just nu. Jag hinner inte ens hälften av det jag vill och emellanåt med nöd och näppe det jag måste. Det går väl i perioder sådant där, tänker jag, och just nu är det litet stökigt. Det blir bättre, såklart. Saker och ting har en tendens att alltid lösa sig, det är bara litet jobbigt innan de gjort det. Jag drömmer just nu om litet bättre fotfäste, om att bottna igen och jag tror att det kommer. Eller snarare, jag är övertygad om att det kommer. Snart.