It’s great for mashing down the gas And trying out fifth gear

Då var det klart. Jag är numera (eller rättare sagt så snart Camilla får mail från de ansvariga för L1:an) A1-instuktör. Fick mail från Camilla igår med resultatet. Var iväg på jobb i Göteborg igår men passade på att kolla mailen i mobilen. Jag blev tvungen att läsa mailet ett par gånger och log bredare och bredare för varje gång. Det var riktigt fin kritik. Lyssna på den här inledningen: ”Du har i mina ögon precis det som krävs för att bli en duktig instruktör: du är duktig på hund såväl teoretiskt som praktiskt, du är ödmjuk, lyhörd, pedagogisk och ivrig till att lära och ständigt utvecklas! Jag anser att du har genomfört utbildningens alla delar på bästa tänkbara sätt och dina inlägg i samtal och diskussioner bidrog starkt till att höja nivån på kursen.” Självklart fick jag även en del tips på saker att tänka på som kan förbättras. Det är bra. Då får jag ju chansen att bli ännu bättre tills det verkligen är dags att hålla kurs på riktigt framåt våren. Framför allt betyder det litet extra att få ett sådant här omdöme från en lärare som vid första kurstillfället spände ögonen i oss och förklarade att vi minsann inte var per automatik godkända bara för att vi accepterats till kursen och med tanke på att det handlar om en lärare som är grym på agility och som förhoppningsvis (det är den uppfattningen jag fått) är ärlig nog att säga som hon tycker om oss. Det känns otorligt roligt i alla fall och jag är supernöjd med kursen som helhet. Jag har lärt mig massor, både för den kommande instruktörsrollen och för mitt egna hundtränande. I helgen skall Emma och jag planera för vår första kurs som kommer att gå av stapeln på Kumla BK under våren. Eftersom jag har världens snällaste uppfödare (eller ja, Grus har världens snällaste uppfödare – om man nu skall märka ord ) skall jag även gå en fortsättningskurs för Inger och Åsa med kooikern Studza. Det skall bli superroligt att köra Studzbollen i år. Hon är en jättehäftig liten hund och det är ju inte helt okänt att jag är bra sugen på en egen liten flygande holländare litet längre fram. Självklart kommer tant Tosca att få hänga med på banorna ett år till. Hon är ju bara 11 år i vår så hon håller allt ett tag till. Framför allt tycker hon verkligen att agility är fantastiskt roligt fortfarande. Det är härligt med sådan livsglöd hos hundar som börjar bli litet till åren. Tack snälla Carina för att jag får låna tjejerna av dig.

Det känns även litet positivare med Grushögen. Jag var hos Maria tisdags. Hon klämde och kände på Grus ben och sa att hon i vart fall kände att det fanns en muskel där under. Tidigare har den ju knappt känts alls. Grus äter just nu Rimadyl och kommer att fortsätta med det veckan ut. Medicinen gör att han använder benet men visst, till och från hoppar han ju på tre i alla fall och han ser ju stel ut och haltar efter vila. Det som är bra är att han i vart fall stödjer på benet på promenader och att blodcirkulationen kommer igång. Samtidigt är det svårt att få honom att inte överanvända benet, nu när han inte känner av smärtan på samma sätt. Det är korta promenader i kort koppel och massor av is som gäller ytterligare en stund.

I helgen åker Emma och jag på ännu mer kurs. Det är hoppteknik med Vappu som står på agendan och platsen är Eskilstuna. Antar att jag kommer ha ganska mycket att berätta mot slutet av helgen. Det skall verkligen bli hur spännande som helst och jag räknar med att ha med mig massor roliga och nyttiga övningar tillbaka.