All I can say is pain like that Is fast And it’s real

Snabblogg!

Även helgen har gått i instruktörsutbildningens tecken. Vi har tillbringat fredag och lördag i Ånnaboda för att gå ledarutveckling 1. Kursen är ett krav för att få bli agilityinstruktör även om den inte alls handlar om agility. Vi fick ett schema och flera av delmomenten verkade vettiga. Vi skulle behandla gruppdynamik, lärande och ledarskap bland annat. Kul, tänkte jag. Tyvärr gick det inte alls att följa någon struktur i programmet alls och var de här bitarna tog vägen vet jag inte. Troligtvis var de gömda i någon eller några av de rita-på-lappar-övningar och annat som de facto avhandlades under helgen. Jag är ju betydligt mer förtjust i hårda fakta och övningar som går ut på att skicka lappar passar inte mig alls. Jag vet faktiskt inte vad jag har lärt mig i helgen. De bitar som faktiskt var litet mer handfasta och gav några vettiga tips att ta med sig hade Camilla redan gått igenom under de tidigare två utbildningshelgerna så där hade vi redan stenkoll, för vi var ett helt gäng blivande agilityinstruktörer där nämligen. Tyvärr var det ju även så att kursen inte direkt riktade mot vad vi skall hålla på med och då menar jag inte bara agility i synnerhet utan den typen av verksamhet där man lär ut något praktiskt och aktivt. Många övningar verkade mer ha fokus på olika typer av samtalsgrupper och det får ju vi inte särskilt mycket nytta av. Litet synd. Eloge dock för ett trevligt och lättsamt kursupplägg. Vi var ju som sagt ganska många från A1:an där och det är ett himla härligt gäng. Jag har skrattat massor och haft väldigt trevligt och det är ju inte så tokigt det heller. Dessutom är det skönt att ha L1:an avklarad. Nu står bara Camillas rättning av mitt slutprov emellan mig och A1-instruktörsgodkännandet (är det ens ett ord?). Även om provet inte var så svårt (det beror iofs på hur stora krav som ställs på svaren för man kan svara superkort och man kan skriva en avhandling om flera av frågorna, så öppna som de var) tänker jag inte ta ut någonting i förskott. Jag får se när svaret kommer helt enkelt.

Grusan har inte blivit mycket bättre. Sist vi var hos Maria kunde vi konstatera att benet inte blivit ett dugg bättre. Däremot hade det lossnat en del i ryggen, där han snedbelastar, tack vara akupunkturen. Nu äter Dusan rimadyl igen för att få viss smärtlindring så att han börjar använda benet och ökar på blodgenomströmningen och därmed läkningen. Han hade inget ödem kvar och var inte varm så det är egentligen inte kortisondelen som är behövlig utan bara smärtlindringen. Han har bara gått och duttat med vänster baktass och stödjer inte på den alls. Förhoppningen är att rimadyl några dagar eller så skall få igång benet igen. Vi skall tillbaka till Maria imorgon, tisdag, och hoppas på att någonting har blivit bättre. Han har iofs inte ätit rimadyl särskilt länge då för den började han med igår men ändå. Jag hoppas ändå på att det blir litet bättre snart.

Som vanligt väntar en ganska hektisk vecka på jobbet. Det har ju helt klart sina poänger att begrava sig i jobb men jag skall försöka hitta några andningshål den här veckan också. Det känns livsnödvändigt. I eftermiddag skall Geir och jag och ett gäng till från LRT ut och springa. Skall bli skönt att bränna en del energi och att rensa huvudet ordentligt. Som tur är har vi begåvats med strålande väder idag också. Himlen är klarblå, solen skiner och luften doftar vår. Känns som bra förutsättningar för att ta ut sig riktigt rejält med andra ord.