I don´t think of your smile

I helgen var det dags för andra kurshelgen av A1-utbildningen. Emma och jag packade in oss i bilen alldeles för tidigt för att vara lördag morgon och begav oss på nytt mot Frövi. På schemat för dagen stod redovisning av hemläxan – att upprätta en egen kursplan, inkl. övningar, för en nybörjarkurs i agility – ett grupparbete kring regler, pratade om mål och metodik för en nybörjarkurs och litet annat. Vi fick många bra tips från Camilla och det finns en hel del att fundera över kring hur det egentligen är lämpligast att lägga upp en nybörjarkurs i agility. Camilla har andra idéer än vad man ofta ser på många brukshundsklubbar och jag tycker att hon har rätt. Vad är det egentligen man vill uppnå med en nybörjarkurs? Vad vill man att hunden skall ”kunna” efter avslutad kurs? Är verkligen nuvarande upplägg det allra bästa? Det finns litet att fundera över där.

I söndags var det praktikdag i ridhuset. Vi skulle alltså träna våra egna hundar på övningar som Camilla knåpat ihop. Eftersom jag är hundlös just nu, i den bemärkelsen att Grushögen har en bra bit rehab kvar innan han är i agilitydugligt skick, var Camilla snäll nog att låna ut sin Oidipus till mig. Oidan och en rådjursklöv för Oidan älskar sin klöv och gör tydligen i princip vad som helst för den. Jag har några små märken på händerna idag som bevisar exakt hur gärna han ville ha sin klöv men det är det värt. Dessutom är det inte i närheten av vad min egen pit bull spaniel kan tillfoga i kamplek. Han tar ju om sitt grepp hela tiden och det gör att mina fingrar av misstag hamnar i kläm betydligt oftare än med en målmedveten terrier som nyper fast sin klöv i ett säkert grepp och håller den där. Hur som helst: vilken hund! Så häftig. Naturligtvis är han stensäker på alla hinder, märkligt vore det väl annars med den meritförteckningen, och dessutom gick det fort som attans. Jag var inte alls beredd på att hunden skulle komma som skjuten ur en kanon när jag startade honom på första övningen och jag hade ärligt talat svårt att hänga med, helt överrumplad som jag blev. Oidan sökte med vana terrierögon av ridhuset på egen hand och räknade ut en trolig riktning innan jag fick ordning på tankarna och kunde börja handla. Det är svårt att köra någon annans hund och ännu svårare när det är en hund som man bör handla på ett annat sätt än sin egen. Camilla gav mig tips om hur jag borde köra honom på de olika kombinationerna och det var inte riktigt så jag skulle ha agerat om det varit Grus jag haft med mig. Det gällde att snabbt tänka om och jobba på ett annat sätt men det fungerade riktigt bra. Jag är fortfarande grymt imponerad av hans fart. Det är väl en fördom hos largeförare antar jag, att de mindre hundarna inte går lika fort. Nu är det iofs så att Grus inte går jättefort och jag kan ge er tusen undanflykter till varför det är så men det tänker jag inte göra. Jag tänker åka hem och träna fart, fart, fart istället. Så fort Grus blir frisk vill säga. Det var en riktig ahaupplevelse – på flera sätt – att träffa Oidan, helt enkelt. Jag är riktigt glad för att jag fick låna honom och ridhusdagen blev hur rolig som helst.

Väl tillbaka på klubben på söndag eftermiddag pratade vi klickerträning och fick även pröva att klicka människor. Jag klickade Petra vilket inte var det lättaste. Det blev litet fel men så går det om man inte tänker igenom kriterieplanen det minsta. Hon lyckades i vart fall med målet även om hon blev litet frustrerad på vägen när hon inte förstod vad hon skulle göra. Nåja, vi måste lära våra hundar att hantera frustration också så det är väl inget nytt under solen. Roligt att viss klickerteori ligger med som del av utbildningen. Jag, som är en riktig klickernörd, hade gärna sett att vi haft mer tid till det och att vi kommit längre i diskussionerna. Det finns så mycket teoretiserande att diskutera och det vore så roligt att göra det med andra som också klickertränar. Nu var det ju inte alla på utbildningen som gjorde det, såklart, och då blir ju diskussionerna på ett annat plan. Samtidigt var ju inte den delen av utbildningen vikt för detaljdiskussioner – det är ju knappast någon livsnödvändighet för att bli A1-instruktör. Det får vi spara till en annan gång.

Innan vi skulle gå hem berättade Camilla att vi alla var godkända så långt. Det hade hon aldrig tidigare sagt till en A1:a sa hon.  Kul. Nu är det bara ett prov som står i vägen med andra ord och även om jag aldrig vill ta ut saker i förväg känns det ganska bra för provet verkar inte så jättesvårt direkt.  Man kan verkligen vara tveksam till om det är den optimala sammanställningen frågor för att utvärdera om blivande instruktörer har tillräckliga kunskaper men det är ju egentligen en helt annan diskussion. Man kan också starkt ifrågasätta varför det skall skickas per post och dessutom skrivas för hand. Det tar ju hur lång tid som helst att skriva för hand. Iofs har SBK tänkt sig att man skall sammanfatta sina svar på två till fyra rader i frågehäftet men om jag känner mig själv rätt kommer jag att istället skriva på ett separat papper för att kunna utveckla vissa svar, som kan behöva utvecklas, något mer. För hand alltså. Jag laddar för skrivkramp alltså.

Hektisk vecka på jobbet den här veckan också. Förra veckan hade jag många förhandlingar och då växer högarna på kontoret. Det är litet oklart hur timmarna skall räcka till men så länge dygnet har 24 timmar går det väl att lösa på något sätt. Skall få in ett yttrande innan jag går hem för kvällen. Det ligger färdigt i datorn och jag skall bara läsa igenom det en gång till innan jag går så att jag inte har missat något viktigt. Har planer på att springa ikväll men det börjar bli litet sent så jag får se om jag hinner. Det känns som om det behövs och risken är väl att jag kommer klättra på väggarna imorgon annars. Geir och jag har i alla fall bestämt oss för att börja springa tillsammans igen. Vi gjorde det under våren men sedan bytte jag jobb och det hände tusen och en andra saker som gjorde att all gemensam träning rann ut i sanden. Det skall bli riktigt kul att komma igång med det igen. Jag springer iofs gärna ensam också – det är ett oslagbart sätt att rensa huvudet – men det är kul att sporra varandra också. Bara att börja dra streck för träning i kalendern. Åter till arbetet en liten stund till.