Your dark eyes don’t haunt me

Fortfarande inga bilder på vare sig valpar, temafotografering eller något annat. Anledning. Jag har lyckats ominstallera den kvarvarande ickekrashade datorn och fått den att fungera. Oklart varför den stal skärmen för mig första gången. Däremot får jag inte internet att fungera. Har försökt allt jag kan komma på själv och allt papps kunde stötta med över telefonen men datorskrället vägrar. Har testat med annan dator. Den fungerar. För en gångs skull är det alltså inte internetleverantören som är begränsningen. Vet inte vad jag skall testa mer. Slänga ut den genom fönstret kanske? Det låter väl konstruktivt och bra?

Det har varit en helg helt i agilityns tecken även om Grushögen fortfarande är trasig. Har gått första halvan av A1-utbildningen och det har varit så intressant och bra. Lördagen inleddes med teori kring inlärning vilket är ett av mina favoritämnen. Det är svårt men jag är så fascinerad över hur mycket vi kan lära våra hundar och hur mycket teorier det finns kring hur vi gör det på effektivaste sätt. Jag har ju mina principer relativt klara för mig men det finns så himla mycket att lära sig genom diskussioner med andra som inte jobbar på samma sätt. Dagen avslutades med grupparbete kring hinderinlärning inför söndagens praktik.

Söndagförmiddagen var vikt åt redovisning av grupparbetena. Vi hade i grupper om två eller tre personer fått fokusera på ett hinder per grupp. Jag och en tjej till fick hopphindret på vår lott. Inte det roligaste hindret kanske men man måste ju trots allt lära in det också. Vi lyckades i alla fall skriva ihop en lång definition om hur vi vill att det skall se ut när hunden verkligen kan hindret så något skall det väl finnas att öva på. Grupperna redovisade sina arbeten för varandra innan vi samlade ihop oss för att bege oss till ridhuset. Trodde vi. På något sätt lyckades alla som hittade vägen till ridhuset köra iväg och vi skulle med en väldigt knapp vägbeskrivning ta oss dit. Det lyckades måttligt bra och vi var något sena när vi väl kom dit. Det var litet med andan i halsen vi kastade oss in i praktiken. Vi hade 10 nybörjarekipage att instruera på fem stationer. Kan tro att det snurrade i huvudet på både förare och hundar efter att ha gått igenom inlärningen av nästan alla hinder på en eftermiddag. Det blir ju inte så omfattande såklart men ändå mycket att ta in och hålla ordning på. Det häftigaste under dagen, av de ekipage min grupp hade, var en pappis som direkt fattade slalomet genom operant inlärning. Hon tog faktiskt fyra portar på det passet. Inte på något sätt så att hindret var färdigt naturligtvis; farten fanns ju inte där och föraren befann sig ju bredvid henne hela tiden men ändå. Hon förstod och sökte sig själv vägen genom slalomet. Grymt! Riktigt kul utbildning är det och vår lärare Camilla är jätteduktig. Hon har massor bra tips och i vart fall jag lär mig massor som jag kommer ha nytta av i fortsatt träning. Nästa helg har vi praktik med egna hundar och det är så synd att inte Grus är fit for fight så att jag också får köra. Det hade varit en rolig erfarenhet.

Hann med en maskerad på lördag kväll också. Kul att klä ut sig litet även om tiden inte riktigt fanns för att hinna ordna så bra inför kvällen. Veckan har gått i ett och innan jag visste ordet av var det fredag. Nåja, det löste sig i alla fall. Får se om det blir några bilder även från denna happening framöver. Sambon var utklädd till älg vilket ju i sig kan vara värt att lägga ut en bild på.

Med Grushögen är det sämre ställt. I fredags när jag kom hem hoppade han på tre ben igen. Husse, som haft tilllsynen över dagen, visste inte om Grus gjort något särskilt eller så. De hade haft besök av Krut och Björn men hundarna hade inte lekt något nämnvärt och i övrigt hade de mest jobbat med skrivbordsgöra. Prioriteringsordningen för husse under helgen har därför varit Grus ben, Grus ben, Grus ben och först därefter annat. Vi har isat som galningar och bara gått korta, korta rastningspromenader. Det har märkts på Grus att han haft mer ont igen också. Han har varit lägre i humöret och inte velat hitta på så mycket. Han blev något bättre mot slutet av helgen men han är ändå sämre än han var i veckan. Maria funderade på om vi skall röntga honom en gång till. Han är ju inte röntgad i samband med den här skadan, bara vid den förra. Då hittade man ingenting så det är ju om något nytt tillkommit. Maria har inte känt något som gör att man kan misstänka att det skulle vara annat än muskeln men man vet ju aldrig. Vi skall upp till Maria för fortsatt behandling i början av nästa vecka så hon får undersöka honom då så jag får veta om det har skett några förändringar i muskeln sedan sist eller om hon känner något annat. Han är ju skör som en liten kycklingvinge just nu. Det skiljer hela fyra cm mellan den friska lårmuskeln och den skadade, som han hela tiden avlastar. Det är ju ganska mycket. Känner mig litet uppgiven för Grusifers skull. Det är vidrigt att se sin hund ha så ont hela tiden. Det finns ingenting som tynger mig så mycket som det.