all the leaves are brown and the sky is grey

Det blir inga foton på Grushögens valpar idag heller och ingen uppdatering av vare sig veckotema eller fotosajtentema. Fotat och klart är det och bilderna ligger på minneskortet i kameran (som börjar fyllas på i oroande hastighet). Fortfarande inget internet hemma men nu är det mitt fel. Leverantören har rullat över bollen och modemet ligger och väntar på posten. Det skulle ha varit uthämtat för länge sedan om det bara inte låg på posten i Kumla, åt helt fel håll. När jycken är trasig är jag aldrig i Kumla och därför har modemet också legat där det ligger hela veckan. Skall försöka hinna med att hämta det – och min nylagade mobiltelefon – efter jobbet ikväll.

Det var riktigt roligt att se Gruskultingarna. Jag har inte sett dem sedan de var tre dagar gamla och det har ju hänt en del under de senaste sex veckorna. De har gått från att vara små blinda paket till fullfjädrade barracudavalpar med sylvassa tänder. Självklart var de så charmiga att man genast glömde bort hur ont det gjorde att bli biten. Grus betraktade valparna med stark skepsis och passade sig nog för att låta dem komma för nära. Han var mer interesserad av husets vuxna tikar eftersom en av dem löpte. Tikarna var inte särskilt förtjusta i Grus charmoffensiv, till Grus förvåning. Jag gjorde några tappra försök att fånga flocken på bild men inte ens med rejäl vidvinkel lyckades jag få valparna och Grus att hålla sig inom samma bildruta någon längre stund. Däremot har jag säkert 20 bilder på svansar och nosar som försvinner åt olika håll. Däremot fick jag nog några närbilder som blev vettiga. Resultatet kommer framöver. Efter valpklappandet var vi bjudna hem till kompisar i Hammarby Sjöstad. Det låg ju ganska mysigt till och smidigt med färja till centrum. Det var bra länge sedan vi sågs, drygt ett år tror jag. På den tiden har de hunnit flytta från centrum till Truman Show-kvarteren, byta jobb och lilltösen hade både växt ur vagnen och pratade och sprang runt helt för egen maskin. Vi träffar dem med andra ord alldeles för sällan. Kul att träffas nu i alla fall.

I helgen skall Emma och jag på agilityinstruktörsutbildning. På lördag är det teori och på söndag praktik. Vi skall få träffa en nybörjargrupp och köra litet övningar i ridhuset. Skall bli riktigt roligt. Fast jag är litet nervös. Eller nervös är kanske fel ord men jag känner den där nerven litegrann. Ungefär samma som varje gång jag går in på en förhandling. Jag tror egentligen att det är bra, i jobbet vill jag i vart fall absolut inte tappa den känslan. Men litet nervigt är det. Mitt i alltihop, på lördag kväll närmare bestämt, skall vi på maskerad också. Jag har ingen aning om vad jag skall föreställa då. Det är inget tema bestämt utan man får spöka ut sig precis som man vill. Oanade valmöjligheter med andra ord – vilket bara gör det ännu svårare. Jag har tyckt att det är ganska gott om tid kvar och kallt räknat med att det skall lösa sig men nu börjar det verkligen dra ihop sig. Var finns en buttericksaffär när man som bäst behöver litet inspiration? Inte i Örebro, så vitt jag vet. Jag skulle kunna klä ut mig till  Byggare Bob för en sådan hjälm har vi men jag har tyvärr ingen schackrutig tröja i gult och rött så det är inte helt optimalt. Emma har erbjudit mig sin indianperuk och det är ju kanske en idé fast jag är ju mer av en cowboy…girl. Äh, jag vet inte. Men jag måste ta mig i kragen… snart. Om det är någon som har några kreationer för utlåning hemma – hör av er!

Grus och jag kämpar på med isandet. Det är så vi umgås just nu. Mellan isningarna skall Grus hålla sig lugn. Det går sådär. Någonstans mellan isandet och ligga-stillandet tränar vi kontaktfält eller ja, nosdutt mot target. Grus börjar fatta grejen. Syftet med nosduttandet är att han skall lära sig lägga vikten bakåt vilket både skall ge snygga, snabba kontaktfält och innebära liten skaderisk eftersom han håller ryggen rak på väg ner. Egentligen vill jag träna det här när han står med bakdeln högre än framdelen, t.ex. i en soffa eller liknande, för att han skall få ordning på viktfördelningen men det går ju inte just nu. Han kan inte lägga så mycket vikt på bakdelen eftersom vänsterbenet fortfarande är skadat. Han kommer att lägga vikten framåt och så faller hela syftet. Jag har istället ställt bakbenen på hans bädd eller en mycket låg pall och då har han fixat att lägga bak vikten utan att få ont. Det får gå tills han mår bättre. Det är ju ändå det viktiga.

Han är bättre nu men han avlastar fortfarande vänster bak mycket. Det är bara en liten kycklingvinge kvar av hans lårmuskel så vi kommer att få lägga mycket, mycket jobb på styrketräning så fort han blir haltfri. Det kommer att ta tid men Maria tror att Grus skall vara i agilityform till kursen i arpil så det är vår målsättning just nu.

Nu så, bäst jag hämtar mobilen, modemet och åker hem och surfar….och isar.