A dog standin’ on a toolbox

Det har varit en märklig vecka och den har, kanske inte helt oförståeligt, till stor del kretsat kring Grus trasiga ben. Ingenting blir riktigt som vanligt när vi inte kan träna eller ens ta ordentliga promenader och framför allt känns världen upp och ner när min glada, livliga jycke är låg och tydligt indikerar hur ont han har. Jag har aldrig sett honom ha så här ont förut. Det var värst på nyårsdagen. Då led han verkligen, han var låg och pep och tjöt av smärta så fort muskeln kom i minsta kläm. Dagen efter var han på litet bättre humör men han hade fortfarande otroligt ont. Han hoppade på tre ben hela veckan. På fredagen var vi hos Maria för undersökning och behandling. ”Jag har en god nyhet” sa Maria ”muskeln är i vart fall inte av”. Jag blev helt kall, om det var en god nyhet, hur illa var det då. Illa, skulle det visa sig. Det var inte samma muskel som var skadad som när vi fick hjälp av Maria i december. Den här gången var det den stora lårmuskeln, alltså samma som var skadad förra hösten/våren. Muskeln var rejält tilltufsad, från fäste till fäste och att han hoppat på tre ben i princip hela tiden sedan han skadade sig (han har varit nere och touchat litet med foten emellanåt men han har också insett att det går snabbare att galoppera på tre ben än att linka runt på fyra) kunde det ha varit så att muskeln hade gått av. Nu var det som tur var inte en så allvarlig skada.

Men skadad är han, Grusifer. Han fick behandling som även ger smärtlindring av Maria och jag skall fortsätta att isa honom tre, fyra gånger om dagen – så mycket jag bara kan alltså – för att få ner ödem och blödningar. Han var rejält varm i den skadade muskeln, det kändes tydlig skillnad och det gäller att få ner det så snart som möjligt. Förutom isningar får Grus nu även litet smärtstillande – från vet. –  för att kunna använda benet till promender i alla fall. Det gör mer skada att han hoppar runt på tre ben och därför är litet smärtlindring bra under en övergångsperiod. Vissa veterinärer verkar ju tycka att hundarna kan knapra Rimadyl hur länge som helst och upplyser inte alls om riskerna med det. Litet märkligt tycker jag. Hur som helst, smärtlindring, isning och endast korta rastningsrundor står på schemat den närmaste tiden. Det är ingenting som någon av oss uppskattar och emd tanke på att Grus äter smärtlindrande är han inte fullt medveten om att han är skadad även om det fortfarande syns att han har ont, snedbelastar och är stel och halt efter vila. Han skulle lätt kunna dra en repa över gärdena för att få bränna ur sig litet energi om jag bara lät honom så det är koppel på så snart vi går utanför dörren.

Helgen tillbringade vi hos mina föräldrar där hela syskonskaran sammanstrålade för att fira pappas födelsedag. Storebror, familjens mästerkock, lagade fantastiskt god mat och kidsen testade nya pulkan i snön. Härligt. Den enda som inte var riktigt nöjd med tillvaron var stackars Grus som haltade omkring i huset. Vi isade och isade och på söndagen var han något bättre. Kan gissa att Rimadylen också börjat verka då. Imorgon, onsdag, skall vi tillbaka till Maria för att se hur det utvecklat sig. Prognosen från förra besöket är att vi kan räkna med i vart fall en månad i koppel och att vi kan börja bygga upp muskeln genom cavaletti, skritt i trappor osv. tidigast om tre veckor. Jag hoppas innerligt att det inte blir längre tid än så men det får vi se. Det är ju en så stor muskel som är skadad så det kan vara litet lynnigt. Håll tummarna för att Grushögen skall bli frisk igen så snart som möjligt.