Can we start again, please?

Vi firade en mycket trevlig nyårsafton med vänner i Vadstena. Grus skötte sig exemplariskt och hade en trevlig kväll han också. Jag är ju lyckligt begåvad med en hund som tycker att fyrverkerier är fantastiskt roligt och ingenting att vara skraj för. Skönt det, det är så många hundar som lider den här tiden på året. 2007 fick alltså en bra avslutning men tyvärr inleddes inte 2008 lika bra. Vi tog en promenad på förmiddagen. Skönt att få litet luft och sträckningen över Östgötaslätten rakt in i skogen innan Vätternkusten var rofylld med snön singlande från himlen. Grus, som ju varit mjuk och fin i den skadade muskeln och fixat att gå promenader lös utan att slå upp skadan, fick såklart gå lös och röjde runt på gärdena och bland träden. En stund. Sedan hoppade han på tre ben igen. Då var tydligen inte skadan så utläkt – eller i vart fall var muskeln inte så pass återuppbyggd – som jag trott. På med täcke för att få litet värme och sedan frukost innan vi åkte hem mot Örebro igen. Grus ägnade resten av gårdagen på tre ben och pep ynkligt så fort han råkade sätta sig snett på det onda benet eller när vi lyfte honom nerför trappan för kvällsrastning etc. Han såg så ledsen och tilltufsad ut den lille. Jag isade benet två gånger under eftermiddag och kväll och Grus låg så stilla så stilla och såg nästan litet irriterad ut när jag efter tjugo minuter tog bort isblåsan. Det dövar ju smärtan litet såklart vilket nog var skönt för igår hade han riktigt, riktigt ont. Så ont att det riktigt högg i hjärtat på mig. Han fick flytta in i sovrummet i natt för vi ville ha koll på honom och han har varit uppe och rört sig litetgrann men det har hörts att han hoppat på tre ben i väldigt sakta mak.

I morse var han litet bättre. Han var framför allt gladare och piggare och studsade fram litet snabbare – men fortfarande på tre ben. Förbättringen var att benet kommit litet närmare ner mot marken och på morgonpromenaden hade han till och med varit nere och touchat med benet i marken. Utöver det har det inte blivit så mycket bättre under dagen så i kväll blir det mer isning och mer vila. Har pratat med Maria också och vi skall åka dit på fredag igen för undersökning och behandling. Hon tyckte inte heller att det borde varit för tidigt att släppa honom litet lös med tanke på hur liten skadan var när vi var där senast. Efter den här behandlingsomgången skall vi se till att bygga upp muskeln ordentligt igen innan jag släpper honom eller börjar träna igen. Det blir cavaletti, skritt i trappor osv. för att få muskeln stark igen när han väl slutat halta. Det känns bara så trist på alla sätt och vis. Först och främst för att det inte finns något värre än att se sin hund ha ont och dessutom vet jag hur frustrerad han blir under längre perioder i koppel. Därutöver känns det såkalrt jättetråkigt att vi skall vara begränsade i träningen. Nu blir det ju ingen agility på ett tag till, ingen löpträning, ingen skidåkning osv. Jag hade ju hoppats på att åka tillbaka till Maria efter nyår men knappast i det här syftet. Nåja, det är som det är. Det viktiga nu är att få Grus frisk och hel och hållen igen. Dessutom tänker jag vara flitigare på att utnyttja tiden till att ändå träna saker. Kontaktfältsträning kan jag ju ändå fortsätta med ganska snart. Likaså starter vad gäller att få ett stabilt kvarstannande. Dessutom kan vi ju se till att spåra på helgerna så snart han blir haltfri så länge jag inte lägger spåren i för besvärlig terräng. Den träningen har ju en tendens att bli lidande så vi får se det här som en möjlighet att ta oss tid med den. VI får ju försöka tänka positivt. Trist är det i alla fall, på alla sätt och vis.

Bonusinfo: Gruskultingarna har öppnat ögonen nu och är som vanligt hur söta som helst. De har fått namn efter olika ädelstenar (smågrus, ni vet ) men grabbarna går under arbetsnamnen Gnejs och Granit. Hur skönt som helst ju. Bilduppdateringar kommer vid senare tillfälle.