I never ask for anything As long as you’re with me

I helgen har vi varit på äventyr in the wild wild west. Emma och jag packade i lördags morse passaten full med burar, väskor, stolar, kameror, leverpastej, varmkorv och naturligtvis hundar och startade resan västerut. Harry mådde som prinsessan på ärten bland filtarna i sin bur medan Grus och Tosca samsades i den andra halvburen. Första etappen gick till Borås där vi skulle hälsa på Kicki och Nelly innan vi på söndagen alla tre skulle åka vidare till Varberg för att tävla agility.  Vi rullade på längs E20 och eftersom morgonen var tidig när vi gav oss iväg beslutade vi oss för att göra ett kort pitstop på McD i Vårgårda. Där lyckades jag med konststycket att springa rakt in i en glasdörr. Jag gick och trasslade med fickan till jackan som jag höll i handen för att få upp mobiltelefonen och såg mig inte alls för och gick rakt in i dörren. Det måste ha sett ganska roligt ut, som ett sådant där dåligt slapstick som aldrig är kul på film eftersom ”ingen gör så i verkligheten”. Jodå. Jag gör.

Vi rullade vidare mot Borås. Kicki mötte upp oss i Fristad och lotsade oss till Kypesjön där vi tog ut hundarna för en promenad i motionsspåret runt sjön. Väl tillbaka vid parkeringen upptäckte jag att bilnyckeln inte längre låg i den ficka där jag lagt den. Den var alltså tappad. Vi började gå promenaden en gång till för att hitta den. Emma fick span på ett par som hittat en bilnyckel och lagt den på en sten. Yes! Hur många nycklar kan vara tappade i Boråsskogarna egentligen? Paret visade oss till platsen där de hittat den men den anvisade stenen gapade gruvligt tom. Vi tog oss åter till parkeringen och Kicki gick in i receptionen och frågade om någon lämnat in en borttappad nyckel. Det hade ingen gjort men en man hade nyss varit inne och aviserat att han hittat en nyckel som han tagit med ut till parkeringen. Där väntade en glädjestrålande Emma på oss. Nyckeln var återlämnad och allt var frid och fröjd igen.

Vi åkte hem till Kicki och åt en god pastasallad, klappade på supersöta leguanen Rambo och slappade litet i soffan medan hundarna gjorde sitt bästa för att förmå Kickis sambo att dela med sig av sin mat. Framåt kvällen lagade vi  sushi och drack vin. En mycket trevlig kväll.

Söndag morgon startade orimligt tidigt. Halv sex ringde samtliga väckarklockor. Uppstigning, ihoppackning av prylar, påklädning i lager på lager på lager, rastningsrunda med jyckarna och sedan var det dags att sätta sig i bilen igen. Vägen till Varberg var dimmig och trots att vi låg på så mycket vi vågade gick det inte särskilt fort. Jag kände stressen krypa på mig. Mediumhundarna skulle vara anmälda senast tio i åtta och första banvandring var klockan åtta. Vi rullade in på ridhusets parkering med två minuter till godo. Emma fick parkera bilen och ta en uppvärmningspromenad med Tosca medan jag kastade mig in för att anmäla och gå bana. Fascinerande hur saker och ting alltid löser sig, är det inte? Sedan gick tävlandet i ett. Underbara Varbergs BK hade verkligen ansträngt sig för att planera tävlingen så att den skulle flyta på i effektivt tempo på bästa sätt. Banorna var väldigt trevliga. Flytiga och relativt enkla med någon liten knix här och där. Riktigt sköna klass 1-banor i mitt tycke. Den enda negativa synpunkt jag har var att gungan var riktigt läskig. Den kändes instabil och smällde upp på flera hundar. Det kändes som om den innebar en klar skaderisk. Vi insåg först efteråt att vi knappt hunnit äta under hela dagen för det var antingen banvandring, uppvärmning, lopp eller nedvarvning hela tiden. På någon liten lucka däremellan var det ju kul att titta på kompisars lopp eller hinna byta några ord med alla trevliga människor jag bara träffar i hundsammanhang.

Tosca gjorde som vanligt ungefär vad som förväntas av henne. Hon hade bättre fart än på länge vilket var kul att se. Hon drog på sig en disk efter att ha hoppat ramen på däcket (vilket hon vanligtvis inte gör) men jag valde att inte trassla utan bara köra på och låta henne behålla farten loppet igenom. Hon är stentuff tant Tosca, som tio och ett halvt år gammal går ut och kör tre lopp utan att blinka.

Grus hade startnummer ett i agilityklassen som var largehundarnas första  klass. Det var inte vad jag hade önskat mig. Grus behöver oftast litet tid för att bränna ur sig litet energi och bli fokuserad och taggad men har man startnummer ett så har man, det är bara att köra. Jag satte Grus vid starten och där satt han kvar. Duktig hund! ”Kör!” sa jag och Grus vände som en blixt och sprang tillbaka till en doftfläck på väg in till starten. Jag hämtade min hund och startade honom flygande. Helt plötsligt var han med och början flöt på. Tyvärr rörde jag inte på fötterna tillräckligt snabbt vilket ledde till att Grus kraschade rakt in i mig när jag alltför sent gjorde ett framförbyte efter en tunnel. Grus skrek till, jag ramlade och hundens fokus försvann helt så jag tog honom av banan. Nästa klass gick betydligt bättre. Visserligen disk pga. fel hinder vilket var helt mitt fel men han var taggad, fokuserad och snabb. Inför dagens sista lopp hade jag slappnat av betydligt. Det är skönt att känna att Grus är med – jag vet ju att han har bra kapacitet då. Det är bara så jobbigt att det är himmel eller helvete med honom, han är så ojämn. Han drog på sig fem fel i slalomet som var hinder nummer fyra men sedan flöt resten av sista loppet ganska bra. Jag var riktigt nöjd med honom när vi gick i mål och tiden borde inte ha varit så dålig heller. Han hade bra fart. Jag hade knappt hunnit klappa om hunden och få på honom täcket innan en funktionär kom fram till mig och förklarade att tidtagningen strulat och att de inte hade någon tid på mig. Det blev alltså ett omlopp och omloppet blev tyvärr en disk. Synd för det hade varit roligt att få avsluta med ett lopp där vi faktiskt tog oss runt med bara fem fel och en bra tid men å andra sidan spelar det egentligen ingen roll. Fem fel ger exakt lika många pinnar som en disk, nämligen ingen och jag har ingen annan nytta av resultatet heller. Alltså kunde jag med gott samvete vara nöjd och glad över min hunds prestation i hopploppen – diskarna till trots – och känna att vi faktiskt har kapacitet att plocka pinnar även om vi inte gjorde det idag. Det är en skön känsla att all träning vi lagt ner för att komma tillbaka efter skadan börjar ge resultat och det var gött att avsluta tävlingsåret med att vara riktigt nöjd med hunden. Kicki filmade vårt tidlösa lopp med Emmas kamera och Emma har lovat att maila filmen när hon fått in den i datorn så den kommer nog att dyka upp här senare.

Eftersom jag inte bloggat på ett tag får jag klämma in Kajsas utmaning här på slutet också, som går ut på att skriva sju sanningar om mig själv.

1. Jag är otroligt morgontrött. Faktiskt en av de mest morgontrötta jag känner. Det är en plåga att gå upp på morgonen och enda sättet att lyckas är att studsa upp av rena chocken när väckarklockan ringer. Som motpol till det här kan jag hålla mig vaken nästan hur länge som helst på kvällarna och har svårt att varva ner innan jag skall sova.

2. Jag är väldigt självkritisk. Det är på sitt sätt en väldigt bra sporre att bli bättre, att hela tiden vilja mer och lyckas bättre nästa gång men ibland är det så tröttsamt att jag inte riktigt tillåter mig att vara nöjd med min egen prestation, bara för att den inte är perfekt. Jag jobbar på att bli bättre på det här området.

3. Jag älskar sushi och skulle helst äta det en gång i veckan i alla fall.

4. Min favoritfärg är och har alltid varit rosa. När jag var liten hade jag till och med ett rosa regnställ eftersom jag vägrade att ärva storebrors blåa.

5. Jag har svårt att släppa taget och riktigt lita på min hund när vi tränar. Vi har haft så mycket problem med bristande fokus att jag inte riktigt tror att han skall följa mig och lösa uppgiften och ändå vet jag ju att han går som bäst när jag inte funderar så mycket utan kör på och litar på att han hänger med. Knepigt det där.

6. Jag tycker att jag är ganska ordningssam och strukturerad men just nu verkar det som om jag använder upp all min struktur i jobbet så att det inte blir någon över till fritiden. I helgen har jag ju t.ex. lyckats tappa en nyckel för första gången någonsin.

7.  Jag har blivit väldigt förtjust i Örebro de senaste åren och har svårt att se att jag skulle flytta härifrån. Man skall väl aldrig säga aldrig men jag trivs verkligen bra här.

Slutligen, förra veckans veckotema ligger nu uppe under veckotemafliken i ovankant av sidan. *puh*