Instead of standing in the pouring rain

Idag har Grus och jag varit på äventyr med pinschermaffian. Emma hade ordnat en viltspårsinstruktör som skulle hjälpa oss med litet tips och råd för att komma igång med viltspårsträningen igen. Grus har gått några spår tidigare, det är inte så jättemånga – någonstans mellan fem och tio stycken – men det senaste gick han nog i vintras tror jag. Tiden och lusten har inte riktigt funnits och jag har inte velat träna för mycket innan anlagsprovet heller. Risken är väl att man tränar för mycket och låter hunden bli för duktig för anlagsklassen. Å andra sidan har jag ju inte släpat mig iväg till anlagsprovet heller så hela spårprojektet har liksom fallit litet mellan stolarna. Tur då att Emma gör sådant som att boka in instruktörer så att vi kommer igång igen.

Jag ville ha ett anlagsklasspår åt Grus för att få ett genrep, att få kolla av om han är så pass klar att det är läge för mig att boka in en tid för prov eller om det finns mer kvar att jobba på. Grus var överladdad redan på väg ut till spåret. Han drog i kopplet och svansen gick som en smärre utombordare. När jag skulle sätta på selen och kolla av skottplatsen – eller ja, spårstarten egentligen för något skott hade ju inte gått av egentligen – fick jag sätta om honom för han var så ivrig att komma igång. Det började måttligt bra. Grus nosade på skottplatsen och jag visade på riktningen. Istället för att ta upp spåret drog Grus iväg åt en annan riktning än den jag visste att spåret gick åt. Jag tog tillbaka honom och visade på igen. Han tog upp spåret och gick iväg. Han hade litet problem i två av vinklarna och ringade en del men han tog upp spåret på egen hand igen och gick vidare. Han slår en del i spåret också, på sant spanielvis men instruktören sa att det inte handlade om mer än 2-3 meter från spåret vilket hon tyckte var godtagbart.

Problemen är egentligen två. Det ena är spårslutet. Grus gillar i och för sig klövar; de är roliga att kampa med och att ligga och gnaga på ibland när man har tid och lusten faller på men en klv kan inte konkurrera med spåret efter spårläggaren som ju fortsätter även efter spårslutet. Att spåra är dödskul och kan man fortsätta så gör man det. Det här får jag jobba litet med men det skall nog gå att lösa. Fick tipset att gömma gott godis under klöven för att få honom att tydligt stanna och buffa på klöven – vilket han ju måste för att komma åt godiset därunder. Jag har fått liknande tips om apporterna i bruksspåret – som för Grus är än mindre intressanta – en klöv är ju ändå en klöv och har därmed något värde. En träpinne är bara skräp. Vad gällde spårapporterna fick jag tipset att lägga godsaken i en påse för att hunden inte skulle gå och leta godis som den smaskade i sig för att sedan bara fortsätta spåra. Istället blev det då en markering på apporten vilket ledde till att föraren hann ikapp och kunde belöna från påsen. Det är ju en ganska vettig tanke. Det här är nog i vart fall ett problem som skall gå att lösa ganska enkelt hoppas jag. Problem nummer två är värre. Det går för fort. Grus är kanske inte superdundersnabb i spåret men väl så snabb att en domare skulle kunna anmärka på hans fart. Jag behöver alltså lära honom ett lugnare spårtempo och det är ju lättare sagt än gjort. Instruktören trodde att det kunde bli bättre när vi kommer igång ordentligt med spårandet igen, att det skulle ta udden av hans förväntan på spårandet om vi la några spår varje vecka och att det skulle kunna lugna honom något. Man kunde också lägga två kortare spår och ta dem direkt efter varandra. Hunden förväntar sig inte att få gå ett spår till omedelbart efter det första och då är förväntan lägre. Hon tyckte också att man kunde spåra med spårlinan ett varv runt magen på hunden så att den fick ett obehag när den ligger på för hårt i spåret. För mig, som inte tränar med obehag, är det inte aktuellt. Jag vill inte att Grus skall sammankoppla spåret med någonting som är obehagligt. Det kan inte vara omöjligt att lära in ett bättre spårtempo utan att ta till positiva straff. Jag blev inte riktigt klok på hur jag skulle gå till väga dock. Jag får börja med spåra oftare och bromsa honom i spåret. Sedan vet jag att jag har läst någon artikel någonstans om klickerspår som hade med just tempot att göra. Att man shapear in rätt tempo. Någon annan som läst den artikeln och minns var den finns någonstans? Sedan blir tempot förhoppningsvis bättre av att vi kommer ur anlagsklassen och går på litet svårare spår men det känns ju som bäst och säkrast att lära in det tempot man vill ha. Då är det ju det som gäller sedan.

Några bilder från idag också. Det finns mycket mer men jag hinner inte redigera dem alla ikväll. Har tagit en del på Emma och Harry och Jenny och Thyra också. Bilderna kommer så snart jag hinner, tjejer. Här är några på BusGrus så länge.

Sele på! Grus kan nappt bärga sig. Snart, snart, snart skall här spåras.

Off we go. Undrar hur snabbt man kan trassla sig igenom det här på bästa sätt.

Alltså matte, det var jag som hittade klöven. Förklara varför jag skulle dela den med dig.

Jag släpper den aldrig. Aldrig!

Tack Emma för hjälpen med fotandet medan Grus och jag var i spåret.

Grus och jag har tränat litet mer agility i veckan också. Vi var på klubben i torsdags och även då blev det en ensamträning. Den här gången var det i vart fall litet folk på planen och Carina kom dit en kort stund och tilhandahöll Tosca medan hon själv tränade litet lydnad med Topsy. Åsa och Jackaroo var också där och körde lydnad men försvann ganska snart. Grus och jag fick i vart fall ett ganska bra pass, om man undantar den  repan han drog inför första start. Skithund! Därefter höll han sig i sitt skinn resten av passet.

Grus har blivit utmanad också. Doglas, Harry, Algot och Jackaroo har skickat samma utmaning till honom. Den går ut på att den utmanade hunden skall skriva sex udda, konstiga etc. saker om sig själv och därefter utmana ytterligare sex hundar. Here we go.

1. Grus har ett märkligt sätt att fälla in frambenen, köra hakan i backen och sedan släpa sig fram på det sättet. Han kan gå hur långa sträckor som helst med bara bakbenen igång. I början funderade jag mycket på om han hade eksem eller något sår eller annat som kliade på halsen och hakan men så har det inte varit. Han tycker nog helt enkelt att det är skönt att göra sådär.

2. Grus svans är alltid i rörelse. Det står visserligen i welshens rasstandard att så skall vara fallet och det kan kanske inte anses som särskilt konstigt. Grus verkar inte bry sig nämnvärt om att han med ganska rejäl kraft slår i allt från människor till element och bordsben inomhus och buskar och snår utomhus. Emellanåt när svansen går varm någonstans där utrymmet är begränsat åt många håll kan Grus åstadkomma de mest fantastiska takter när svansen slår i. Han är en grym trummis helt enkelt.

3. Grus är extremt morgontrött. Jag väcker honom varje morgon för morgonpromenad och det är en ganska motvillig hund som tar sig ner till hallen. Även om han kanske kommer och hälsar om jag rör mig i huset på morgonen är han snabbt tillbaka i sin bädd eller någon av sofforna. Helst sover han till niosnåret i alla fall. Skönt det, för jag är minst lika morgontrött.

4. Grus är litet för klurig för mattes bästa. Exempelvis har han helt på egen tass lärt sig att öppna dörrar. Det spelar ingen roll om dörren öppnas utåt eller inåt, det tar bara litet längre tid om den öppnas inåt.

5. Grus är mattes hund och han håller matte högst i nästan alla situationer. På jakt däremot är husse viktigast. Det har hittills varit husse som håller i bössan och därmed husse som är först på plats vid eventuella döda djur. Dött vilt är intressant och viktigt och att inte få vara först på plats är ett misslyckande. Hänger man med husse är chansen att vara först större. Får se om det blir någon ändring på preferenserna nu när matte också får gå med bössa.

6. Grus har långa öron. Spaniels har långa öron och Grus öron är längre än de flesta welshars. När Grus skakar på huvudet flappar öronen runt hela hans huvud med en imponerande aktionsradie. Om man böjer sig ner för att knyta skorna, ta upp väskan eller någonting annat när Grus är i närheten kan man råka ut för en eller annan örfil utdelad av Grus öron. Thomas har lärt mig ett ord för detta; man blir öronflappad!

Det blev långt idag. Avslutningsvis; två nya veckoteman finns för beskådan under fliken ”veckoteman” högst upp på sidan.