Tryin’ to make a living in a rhinestone world

Då så, då har jag äntligen hittat tid att hamna framför datorn igen. Det var inte meningen att jag skulle vara här än – jag hade tänkt träna och fixa med en del annat ikväll – men efter att jag jobbat sent, hämtat sambons mamma som varit på resande fot och hämtat Grus hann klockan bli ganska mycket och jag ganska trött. Orkade inte träna och inte fixa med något annat heller så jag hamnade här.

Utlovade ju en rapport från Frövi. Lördagen började tidigt på Grusgården. Väckarklockan ringde redan vid tjugo över fem. Jag hade lovat sambon att skjutsa honom till Örebro där han skulle möta upp de kompisar han skulle på jakt med under dagen. Jag var inte riktigt säker på vid vilken tid jag skulle vara i Frövi, det framgick inte av PM:et om small och medium skulle köra innan large fick gå på för banvandring eller inte. Det brukar ju vara så men jag var inte säker och tyckte att jag i vart fall borde vara där tills tävlingen startade för att hinna promenera en sväng med hunden, låta honom känna av miljön, värma upp, köra litet fokuseringsövningar osv. På något sätt blev jag övertygad om att det inte var så mycket för tidigt att lämna Frommesta vid sex på morgonen. Det var det. Jag var i Frövi vid kvart i sju, en ganska modest marschfart till trots. I Frövi var det kallt, mycket kallare än på Frommestas sydliga breddgrader. En snabb titt i väskan bekräftade att vantarna låg kvar hemma i hallen. Mmm. Frosten låg vit på apellplanen och det bildades små moln av rök om man så mycket som tänkte på att andas. Jag bestämde mig för att ta en promenad med Grus för att hålla oss varma. Tittade litet på small- och mediumhundarna som mycket riktigt körde innan vår banvandring.

Så blev det dags för oss largeförare att banvandra den första banan. Det var en inofficiell hoppklass. Jag tyckte att banan var ganska svår och det var jag inte ensam om. Vi var många som kliade oss i huvudet och jag hörde flera röster som tyckte att den var för svår för en öppenklass på en klass 1-tävling. Den var teknisk med en hel del handling och fällor. Hunden hade flera alternativa linjer att hitta men vid ett par tillfällen var ingen av dem rätt utan man skulle istället visa hunden det hemliga alternativet nummer tre. Det var få som lyckades med den bedriften. För min del innebär en sådan bana en extra svårighet som första klass eftersom Grus behöver få ur sig överladdningen i första klassen litetgrann. Nu handlade det om två hinder och sedan sväng 180 grader över ett hinder som stod på andra sidan av hinder nummer två, man skulle alltså runt hinder nummer två efter att ha hoppat det. Efter hinder nummer tre skulle man svänga 180 grader igen in i en kort tunnel. Därefter flöt det en stund för att sedan vara trassel i gyttret av hinder igen. Vi lyckades ta hinder ett och två, svänga runt för hinder tre men eftersom hinder nummer tre låg mot ingenting tog Grus en sväng ut i ”ingenting” för att kolla läget. Han kom tillbaka på min inkallning och hoppade hinder nummer tre åt fel håll. Så var det med det. Eftersom det var många starter och man körde tävlingen på en bana i taget var vi tävlande ombedda att ta oss ut från planen så snart som möjligt om vi diskade oss så jag körde Grus på en mjuk sväng ut över några hopphinder och belönade det. Som tur är skall vi få en ny chans på just den här banan imorgon eftersom det var Susanne som ritat den. Det skall bli kul att få testa den igen och förhoppningsvis få pröva några alternativa sätt att lösa problemen på den.
Nästa klass var officiell agility. Det var en skön och flytig bana med några knixar. Jag funderade på några sätt att vända 180 grader efter en lång rak tunnel som låg rakt ut mot publiken. Helst hade jag velat göra ett framförbyte men då hade jag hamnat på ”fel” sida på nästa sträcka vilket hade medfört ett bakombyte ut mot diket istället. Det kändes inte som ett särskilt bra alternativ eftersom jag ville hålla en tumme i ögat på Grus och bakombyten ger inga tummar någonstans. Jag beslutade mig därför för att göra ett falskt framförbyte efter tunneln. Det gick ju bra. En stund. Sedan kom Grus för nära tunnelingången och tog den på tillbakavägen också. Typiskt.

Nästa klass var den officiella hoppklassen. Ännu en flytig och rolig bana. Jag släppte på Grus i starten. Grus tog ett hinder, sprang förbi det andra och drog ett bra stycke mot sina kompisar som satt vid andra kortsidan av banan. Jag kallade tillbaka honom och han kom faktiskt och lyckades undvika att bli diskad på vägen. Vi körde resten av banan felfritt. Han gick superbra. Det enda jag inte var riktigt nöjd med var slalomet där han gick något långsammare än vad han borde och kan men på det hela taget var det ett mycket bra lopp (efter att han kom tillbaka alltså). Vi fick ju såklart en femma för att han drog förbi hinder två och en väldans massa tidsfel för det där smitandet då förstås.

Sista klassen var en inofficiell agilityklass. En litet knix men väldigt kul bana. Även här blev det dock disk eftersom Grus inte kunde motstå det fantastiskt roliga A-hindret.

Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om dagen. Jag är nöjd med att hans hopplopp efter smitningen men samtidigt blir jag så sjukt irriterad på att han var tvungen att göra den där repan. De andra sa att han tittade på dem redan i starten, att han såg något överladdad ut redan där och det gjorde han kanske men just nu känns han alltid litet för laddad i starten och han stirrar alltid mot de första hindrena sådär, jag såg ingen som helst skillnad mellan den starten och den starten på welshKM där han placerade sig tvåa. Ett problem är ju att jag just nu måste starta med honom. Jag tränar på starter separat och det blir bättre men tävlingssituationen är just nu för mycket störning för att han inte skall tjuvstarta och då har jag ju inte mycket annat val än att starta med hunden. Det är lättare att kräva kontakt och fokus när jag lämnar honom innan starten men den biten kommer ju. Hur som helst, jag är nöjd med resten av loppet, jag är nöjd med att han snabb tkom tillbaka, jag är nöjd med att jag fick belöna någonting i alla loppen, jag är nöjd med att han gjort så stora framsteg efter skadan. Jag är missnöjd med att det ännu finns smittendenser kvar, de blir definitivt mindre när vi tränar kontinuerligt. Sedan Katrineholm, där han gick bättre, har vi slarvat en del med träningen. Jag har inte hunnit pga. jobb. Inför Varberg skall vi träna flera ggr per vecka. Jag är också missnöjd eftersom jag vet att han kan mycket bättre. Han är ju emellanåt riktigt bra, som tex. efter smitningen i hopploppet – varför kan han då inte vara så hela loppet? Vad gäller min insats kan man väl säga att jag återigen bör upprepa mantrat ”jag skall röra på fötterna och lita på min hund” 100 ggr varje kväll innan jag somnar så skulle nog vissa saker släppa. Jag är dock nöjd med att jag börjar få ordning på mina armar. Handlingssystemet Maria lärt oss fungerar kalas och Grus har blivit mycket mer lyhörd för mina signaler nu när de är mer konsekventa och lättare för honom att tyda. Dessutom blir det enklare för mig att vara tydlig. Den samlade känslan av Frövi är alltså blandad. Nu tar vi nya friska tag inför Varberg i november och sedan blir det litet tunnsått med tävlingar ett tag.

Har uppdaterat under fliken ”veckotema” också. Förra veckans bild var på temat barnslig.