Vi kommer älska dig då

Tack för alla gratulationer.

 

Nu är hon här. Äntligen. Vi är mycket stolta att presentera…

…Pi Hagstedt! En snapshot i köket igår kväll. Vi skall försöka ta lite bättre bilder idag och imorgon.

Som första punktliga medlem av den här lilla familjen föddes hon på utsatt dag, söndag den 15 november. En liten tös, bara 47 cm kort och 2940 gram lätt. Och fort gick det. Förhållandevis. Säger de som har något att jämföra med. Jag hade ett dygn som var allt annat än trivsamt innan vi väl kom in till sjukhuset och tyckte därför att det inte var en särskilt snabb förlossning men väl där tog det bara tre timmar innan vi hade vår älskade dotter i famnen. Efter ytterligare tio timmar på sjukhuset, varav de sista sex på BB-avdelningen i delat rum, var vi mer än redo att åka hem. Kändes betydligt bättre att få sova i vår egen säng, äta frukost i vårt eget kök och framför allt få vara tillsammans alla tre utan att behöva dela rum med andra. Dessutom ville vi hem till Movitz och Grus, även om de var väl omhändertagna medan vi var borta.

 

Movitz och Grus har tagit flockens utökning med någon slags ro. Grus har nosat på henne två gånger och bryr sig annars inte om att hon finns över huvud taget. Movitz är mer nyfiken, vill gärna vara med och titta och lukta på henne och kommer som ett skott om hon låter men det är hela tiden fråga om en positiv nyfikenhet. Känns skönt. Däremot uppskattar ingen av hundarna att de berövats privilegiet att sova i sängen. Grus uttrycker sina åsikter högljudt under ett antal timmar varje natt. Hoppas att han snart accepterar faktum. Om någon har tips på hur man snabbare får honom att acceptera det nya läget emottages de tacksamt.

 

Just nu går vi mest runt här hemma och försöker anpassa oss till det allt det nya. Det är nya rutiner, nya vanor och nya sysslor. Det känns iofs inte  konstigt att ha henne här, hon har liksom smält in som en naturlig del av flocken, men allt är ju ändå nytt för oss. Jag känner mig fortfarande lite skör men har i alla fall lyckats gå någon hundpromenad själv med båda boysenbären, dock utan Pi och att uträtta några ärenden. Skönt att komma ut i frisk luft lite. Det är otroligt häftigt att äntligen ha fått träffa Liten. Och vilken Liten hon är. Världens bästa och finaste bäbis. Jag inser såklart att det är vårt ”jobb” att tycka så men ändå, hon är faktiskt världens bästa och finaste bäbis. Vi känner oss väldigt lyckligt lottade just nu.

You bring feeling to my life

Det här med graviditet är ett märkligt tillstånd. Det är ingen sjukdom, sägs det klyschigt, och det är väl kanske rätt i sak. Likafullt är det en enorm fysisk uppoffring och har i vart fall för min del fått följder som jag skulle beskriva som sjukdomstillstånd. Jag har galet ont av foglossningar och hade absolut inte fixat att jobba med dem om jag haft ett yrke som ställde de minsta fysiska krav. Vissa dagar fungerar helt okej. Igår var en sådan dag. Hundarna och jag morgonpromenerade, åt frukost, fixade lite hemma, hann med en massa ärenden (bland annat fick grabbarna äntligen ordentliga, nya bäddar och bäbisen har nu allt hon behöver i utrustningsväg) och gick en rejäl promenad (jaja, en timme är rejält för en vaggande anka ;p). Vi åkte ut till Karlslund, himlen var grå och så kom snön. Det var underbart.

Idag är läget helt det motsatta. Jag hade så mycket jag ville göra idag men jag klarade bara tvätten och en hundpromenad. Sedan var det stopp. Och jag fattar inte varför. Jag klarar inte av att sätta mig över kraftlösheten heller vilket jag normalt brukar kunna göra – det finns alltid lite reservenergi om man letar tillräckligt noga. Nu sitter jag bara här i soffan och gör….inget vettigt.

Jag börjar bli nervös också. Beräknat datum är på söndag och även om sannolikheten är låg att det är just då det sker närmar det sig förlossningen med stormsteg. Jag är lite rädd och lite splittrad. På sitt sätt vill jag bara ha det gjort. ”Nu ligger hon bara därinne och okynnesgror” väser jag mellan sammanbitna tänder när jag känner mig som otympligast och mest trött på alltihop. Å andra sidan kan jag känna att det är lite skönt med några dagars slöande innan det är dags. Jag har ju jobbat en del trots att jag officiellt har gått hem. Det var så mycket som jag börjat med och som jag ville göra klart, dels för min egen skull men också för mina kollegors – det är inte så kul eller enkelt att hoppa in i något påbörjat. Jag blev klart med det sista i tisdags och skulle kunna behöva några mer innehållslösa dagar, hur tråkiga jag än tycker att de är. Om liten bestämmer sig för att fortsätta med okynnesgroendet hinner MoaBoa och jag dessutom med en första träff med vår tränare vilket vore positivt.

Lilla Mo ja. Jag har som sagt bokat upp en första tid för oss så får vi se vad vi tycker efter det. Jag fick första lediga tiden men naturligtvis kan liten sätta käppar i hjulet och då får vi skjuta på det. Har också fått en del tips av vänner med egen erfarenhet av skraja vallare och en helt ny bekantskap, som tidigare hjälpt en vän till mig och som tagit sig tid att ge mig lite råd att börja med. Tack! Oavsett de problem vi har med Movitz just nu ångrar jag honom inte ett dugg. Jag ångrar inte valet av ras och jag ångrar inte individen. Visst hade det varit skönt med lite mer räkmacka än vad han visade sig vara, självklart, men han är ju vår MoaBoa. Han har fel och brister men också stora tillgångar och fördelar. Precis som alla andra individer får vi se honom för vad han är och ge honom och oss själva bästa tänkbara redskap att hantera situationerna. Jag hoppas att vi skall få det nu.

För store röd är det fortsatt gym som gäller. Vi har utökat hans tid i vattnet men han går fortfarande tre set med paus mellan varje. Snart skall vi byta till två längre set och en paus. Han går bra, belastar lika mycket på båda bakbenen och tar lika långa steg. Hans främsta protest gäller temperaturen i vattnet. Det är lite kallt och Grus har, sannolikt pga försämrad cirkulation, blivit mer frusen. Han hackar tänder när han blir torkad efteråt, kraken. Däremot gillar han vibbplattan och ligger lugnt på den efter varje pass i vattnet. Imorgon är det dags igen. Då blir det gym för Grus och lite träning med statister för Movitz. På kvällen har jag en hundfri date med min käre make. Vi skall gå på bio och se 2012. Det rekommenderas tydligen att man passar på att gå på bio nu, innan det är för sent.

Start living for today Don’t think about tomorrow

Idag har Grus varit på gymmet. Gymmet betyder just nu ReDog och Grus har gjort sitt första – ja, inte första någonsin men första i det intensivträningsprogram vi nu dragit igång för honom – pass i water treadmillen. Grus var som vanligt missnöjd över att utflykten gick till Västerås. Han älskar ju Maria och tycker att det är toppen att umgås med henne en stund men att bli inlåst i en låda som sakta fylls med vatten upp till bogen är i hans ögon totalt bortkastat. Som den snälla jycke han är traskar han snällt på när rullbandet kommer igång under endast mycket milda protester – han gnäller lite men så länge jag sitter framför honom, på andra sidan rutan tycker han att det är okej. Eftersom det var första passet fick han bara 3×3 minuter men han gick bra. Han satte ner tassen betydligt bättre än när han går på platt mark och gick med jämna, fina steg.

Efter vattnet fick han en kvart på vibbplattan för att lossa lite på den onda ryggen. Han verkar gilla vibben. Han somnar iofs inte på den (än?) men han ligger lugnt och stilla. På fredag är det dags igen. Vi skall köra två gånger per vecka under en femveckorsperiod och sedan skall vi träffa Stefan för utvärdering. Om det här får igång benet och muskelbyggandet ordentligt är planen att jag skall underhålla honom i vattnet en gång per vecka här i Örebro istället. När det blir varmt igen blir det lättare att utöka träningen med att gå i sjön, simma osv.  Grus verkar i alla fall ganska nöjd med dagen. Han har lagt sig till ro i en av fåtöljerna och slumrar gott.

Svarta faran är inte fullt lika nöjd. Han åkte till Västerås bara för att vänta i bilen och gå en kortare promenad. Han står verkligen på undantag just nu, när jag är så trasig och trött, och jag har dåligt samvete för honom hela tiden. Han är inte heller den lättaste hunden. Han har alltid varit försiktig, lättskrämd och reserverad men på sista tiden har de sidorna hos honom bara blivit värre. Han är en underbar hund på massor sätt. Hans kärlek mot människor och hundar han tycker om vet inga gränser, han är underbar att jobba med, han slutar aldrig och kämpar så länge vi ber honom – precis allt jag hoppats på i den delen _men_ socialt i övrigt lämnar han en del att önska och vi måste lösa det.  Jag skulle kunna skylla på tonårshormoner, på att han är understimulerad och säkert ett antal ursäkter till men det ändrar ju ingenting. Jag har tagit kontakt med en tränare för att få lite stöd och hjälp med hur vi skall jobba med honom. Jag har ju aldrig haft en skraj hund och känner verkligen att jag behöver stöd att få ett helhetstänk kring det här. Det kan ju inte vara omöjligt att få rätsida på lille svart. På tal om lille svart, han har verkligen förtjänat ett träningspass nu. Kontaktfält, några tricks och lite grundfärdigheter står på schemat idag.

Jag har kommit att röra mig långsamt

Imorse styrde boysen och jag färden mot Västerås igen. Det var ett tag sedan sist. Som vanligt, när Grus är på återbesök någonstans, är beskeden inte särskilt glädjande. Det bra: inflammationen i knäet verkar inte vara så stor, Grus har inte ont i knäet. Han har heller inte blivit så mycket mindre i låromkretsen på vänster bak trots att mina foglossningar och valrossform medfört minskad träning sista veckorna. Det dåliga: han går fortfarande orent med viss hälta på vänster bak, ryggen var superöm – han darrade i hela ryggen vid undersökningen – eftersom han avlastar så, rörligheten är sämre och det kändes en hel del degenerativa förändringar i knäet. Jag vet ju allt detta. Jag vet att han blir sämre men jag avskyr att höra att det går utför. Hur som helst. Stefans bedömning är att vi bör göra en riktig  satsning på Grus muskeluppbyggnad för att få honom att använda vänster bak mer och därmed avlasta mindre vilket kommer göra slitaget på ryggen mindre. Det innebär water threadmill och vibbplatta i massor. Det är en chansning, det är inte säkert att det blir bättre, men alternativet är att fortsätta se honom rasa och om det finns en chans att…kanske inte häva men i vart fall fördröja det förloppet så tar jag den. Men fy, så jobbigt det är att få negativa besked hela tiden. Så har det varit både hos Krister och på rehab sista tiden. Tårarna bränner i ögonen varje gång, trots att jag vet ungefär vad jag har att vänta. Samtidigt tror jag inte att han har ett dåligt liv. Han har inte det bästa livet, naturligtvis, det har han inte fysiska förutsättningar för längre, men han är glad och pigg och njuter av mycket här i världen. Hans dagar är mer bra än dåliga men jag vill ju att han skall få alla förutsättningar att vara så bra som han bara kan.

Movitz däremot var måttligt nöjd med dagen. Att åka bil, vänta i bilen bara för att åka mer bil och sedan gå ett par kortkorta promenader med matte är ingen höjdare. För hans del har det idag mest blivit träning på att acceptera skumma företeelser i stan vilket han väl behöver. Han är en försiktig herre, det har han alltid varit och han kan bli skraj/känna sig trängd av vissa hundmöten, härjiga ungar i flock, ”skumma” människor som rör sig konstigt/är onyktra eller något annat. Tanken är att skvallerträna det som skrämmer och skapa nya, positiva värden i allt sådant. Det tar tid men jag tror att det är den bästa vägen att gå med honom. Annars blir det en del frishapeande med honom från soffposition. Han gillar det men det är ju inte nog med arbete för att få honom riktigt nöjd. Inte egentligen. Nåja, snart blir det bättre.  Snart blir det mer aktivitet igen. Det kommer uppskattas – av hela flocken. Det är inte bara svartvita workoholics som klättrar på väggarna efter för mycket tid i soffan.

There’s some things I know to be true

Det finns saker i livet jag har svårt att förstå. Jag har svårt att inse varför jag kastar ner tuggbenen från soffan varje gång Movitz lägger dit dem trots att jag _vet_ att han älskar när jag gör det, för då får han jaga det en liten bit, om än aldrig så få centimeter över golvet innan han raskt slänger tillbaka det upp i soffan så att jag kan kasta ner det igen.

Jag förstår inte varför gatorna i vårt område är konstant gödslade med gamla hamburgerpapper, servetter, matrester, krossat glas, tomglas, kartonger – med mera – trots att det finns relativt gott om papperskorgar. Som hundägare är jag konstant orolig för grabbarnas tassar samtidigt som jag försöker få den överglupske welshen att kryssa runt matresterna som han absolut inte får äta även om han gärna vill.

Jag kan inte heller riktigt fatta och förlika mig med att jag just nu inte får röra mig som jag är van vid. De stackars hundarna får nöja sig med kvartspromenader runt kvarteret eller i bästa fall, att åka iväg någonstans där matte kan vagga fram och tillbaka längs vägen medan de får vara lösa och leka fritt och i alla fall sträcka lite på benen. Det är iofs inte riktigt sant, för husse tar ut dem på lite bättre äventyr än så, men mitt deltagande är ganska kass.

Inte heller kan jag ta till mig att jag bara skall jobba nästa vecka också innan jag går hem för föräldraledighet. I vart fall har jag inget mer bokat från och med den 1 november och jag får se hur mycket jag orkar gå in till kontoret. Vi har ju en del praktiskt att lösa innan liten kommer hem och det vore nog bra att ha lite tid över till det också. Men det känns så overkligt. Jag är van att jobba mycket, det har jag gjort…”alltid”. Och nu skall jag helt plötsligt bara koppla loss mig själv, släppa alltihop och bara vara hemma. Jag har svårt att identifiera mig med någon som är hemma hela dagarna. Jag inser att föräldraledigheten inte innebär just ”ledighet” i ordets rätta bemärkelse och att det säkert inte är några svårigheter att fylla dagarna med innehåll men jag har ändå svårt att se framför mig en tillvaro utan den där pulsen som jobbet ger. Men det skall bli mysigt att ha lite tid med boysenbären nu innan litens ankomst. Inte för att jag kan aktivera dem så mycket fysiskt men att shapea från soffan fungerar ju också.

Sist men inte minst har jag lite svårt att förstå varför jag sitter här med datorn i knäet och border collien vilande på ena armen när jag egentligen borde förbereda morgondagens jobb. Eller varför jag sneglar på nya numret av Canis när jag vet att jag borde jobba för att kunna gå och lägga mig i tid. För det kan väl inte vara så att jag redan börjat frikoppla mig själv från jobbet? Att pulsen gått ner och fokus skiftat? Det är kanske inte så svårt att anpassas till en ny livsrytm trots allt. I alla fall inte om man har en snarkande corder bollie på armen.