Sagan ger oss svar

Jag vet inte, men jag tycker nog att min man är lite väl oromantisk när han ifrågasätter slutet och tycker att Odjuret borde lagföras för två fall av människorov. Är inte allt glömt och förlåtet om man ångrar sig och blir snäll? Förtjänar inte även Odjur en andra chans? Vi ser olika sensmoral. Vilken tur att vår dotter har förmåga att välja en så mångbottnad film. She sure knows how to pick ‘em. Fast det är onekligen skönt med en liten Findus-paus.

Too country? I don’t understand…

Flyttlasset har gått. Kartongerna är delvis uppackade. Huset är punktvis inrett. Mycket återstår men vi närmar oss. Och vi trivs. Det är en stor omställning såklart, helt plötsligt bor vi på landet. Vi har ju tillbringat de senaste åren mitt i stan, med gatljus, asfalt och nära till allt. Nu har vi nära till skogen, that’s it. Å andra sidan var det ju precis så vi ville ha det. Att se solen gå upp över åkrar och skogstoppar istället för över ett hyreshus. Grabbarna stormtrivs såklart. Movitz har knappt sett ett koppel sedan vi flyttade. Det är helt plötsligt vilsamt och skönt att gå promenader, istället för stressande och trångt som inne i centrum. Och drömmen om får lever, även om vi inte har någon hage och uppstallningsplats klar ännu.

Pi älskar ytorna, braskaminen och trädgården. Hon har fått en gunga på uteplatsen, sandlådan finns inom räckhåll och hon är lovad en rutschkana till våren. Det är ett annat tempo där ute. Man hälsar på grannarna. Alla grannarna. Även de som bor i andra änden av byn. De flesta byter gärna några ord. Man är inte ständigt på väg. Det är ganska skönt faktiskt, även om jag ändå oftast är på väg någonstans och borde varit där nyss. Det är ju sådan jag är.

Den största bristen just nu är avsaknaden av internet. Ja, inte så att internet ännu inte skulle ha hunnit komma till Mark. Så country är det inte. Vår internetleverantör har dock lyckats sjabbla till vår order ett par gånger och nytt preliminärt (smaka på det ordet  p r e l i m i n ä r t.  Det är alltså inte ens säkert) datum för inkoppling av uppkoppling är den 19 januari, ganska exakt två månader efter inflytt. Hur vi lyckats överleva i två månader utan internet är en gåta, även om 3G i mobilen varit lite av en räddning. Nåja, det blir nog bra till sist. Tills dess försöker jag ta seden dit jag kommit och tar det hela lite med ro.

I’ve been here so long I think that it’s time to move

Den lilla familjen Hagstedt är ibland av det mer impulsiva slaget. För ungefär ett år sedan spontanköpte vi en tomt. Sedan dess har vi planerat för ett husbygge. Planeringen har gått långsamt, för det gör den när man har barn, hundar och galet mycket på jobbet inklusive en nystart av företag nummer två det här året, kontorsflytt och andra åtaganden. Vi har skissat och planerat, redigerat och ritat om men tvingats inse att det tar för lång tid. När vi väntade Pi var vi inställda på att ha lämnat lägenheten senast den sommaren hon fyllde ett och ett halvt. Den sommaren har redan varit, hon fyller två år om några veckor. Ett husbygge skulle ta ytterligare ett år och vi är inte tillräckligt färdiga för att sätta spaden i marken på ytterligare en tid. Det kändes segt, stressigt och jobbigt istället för roligt och kreativt och vi började fundera på att köpa ett färdig, befintligt hus istället.

Käraste vännerna E och M tipsade om ett hus i deras område, strax utanför stan. Ett ganska nytt hus, fem år gammalt. Välhållet, färdigt och tillräckligt stort för att passa oss just nu i alla fall. Dessutom nära till skog och natur för Pis och hundarnas del och med liten förhoppning om att kunna hysa in en mindre fårflock i närområdet. Vi bestämde oss i princip innan visningen och kort efter visningarna vann vi budgivning. Vi flyttar om fyra veckor.

Det känns fantastiskt skönt. Vi kommer att få bättre ytor än i lägenheten som vi växt ur för länge sedan. Pi kommer ha trädgård med sandlåda och pool. Hundarna kommer få härliga promenader utan stadens stress och stök. Som det är nu måste vi promenera minst tjugo minuter för att komma fram till något som ens förtjänar att kallas promenadstråk. Just nu består livet till stor del av flyttkartonger och jag tror aldrig att lägenheten känts så liten och trång som nu, belamrad av prylar som skall sorteras, packas och slängas. Skönt att det är över snart. Om bara fyra korta veckor går flyttlasset. Längtar.

If I get there before the snow flies

Det känns som igår jag fotade Pi plaskandes i vattnet iförd ny baddräkt. Då var det soligt och varmt. Fönstren stod på vid gavel i lägenheten även nattetid. Hundarna valde golvet framför sängen och sökte skuggan under träningspauser.

Nu är det höst. Bara sådär. Helt plötsligt.

Jag tycker om hösten. Normalt sett är den min favoritårstid. Jag tycker om färgerna, den krispiga luften, solen som skiner men knappast värmer. Jag tycker om att klä mig i tjocka tröjor och kängor och vira långa halsdukar runt halsen. Det är mysigt när det skymmer om kvällarna, när man får tända ljus och krypa upp i soffhörnet. Jag tycker till och med om höstregn som smattrar mot rutorna eller som strilar sakta på promenaden (så länge jag slipper det på väg till jobbet när jag inte alls är klädd för det, vill säga). Det är vilsamt ute när det regnar. Kontrasterna suddas ut och det känns lite som om naturen stannar upp för en stund. Vi är oftast själva på sådana promenader, jag och boysen. Det är rofyllt.

I år upplever jag inte alls samma lugn och glädje inför hösten. Med kylan, höstrusket och mörkret kommer en gnagande oro för att Grus inte skall orka en höst och vinter till. Vid senaste ruskmorgonen, för någon vecka sedan, sa han ifrån. Han ville inte promenera, trots täcke, knäskydd och alldeles pinfärsk dos medicin i kroppen. Han var inte halt men den där blöta kylan som kryper in under skinnet påverkar honom väldigt. Han vägrade, och vi fick gå hem igen efter bara en kort stund ute.

Sedan dess har det gått bra. Jag hjälper honom lite ibland, när han verkar behöva det. Han tvekar inför för höga hopp ner mot hårt underlag, så då hjälper jag honom. Tvekar han inför att hoppa in i bilen blir han lyft. Han får massage och blir påklädd så fort tempen kryper under 10 grader. Han är på strålande humör, precis som oftast. Han verkar inte ha särskilt ont men kroppen är stel, gången är vankande och snedbelastningarna är tydliga.

Jag vet inte än hur hösten och vintern kommer att påverka honom i år – det får framtiden utvisa – men den gnagande, molande olustkänslan jag känner i magen kan jag inte göra mig av med. Dessvärre.

och stranden aldrig så befirande

Pi har fått en ny baddräkt. Det firade vi med att sticka till Hultsjön för att bada, hela familjen. Vattnet var varmt, himlen blå, solen sken. Grus fick simma, båda boysen studsade och lekte i vattnet, Pi plaskade omkring i nära en timme innan vi fick tvinga upp henne ur vattnet. Badtokar!

Även jag badade för första gången i år. Jag är inte så förtjust i insjövatten och saknar närheten till ”riktigt” vatten (sådant som smakar salt och inte är brunt) fruktansvärt mycket. Det är betydligt trevligare att bada i och dessutom finns det något själsligt lugnande med att blicka ut mot vatten som sträcker sig hela vägen bort till horisonten. Jag saknar havet, men havet kommer inte att komma till Örebro, hur mycket jag än önskar det. Det näst bästa vore att hitta ett eget smultronställe, inte för långt hemifrån, där både två och fyrbenta kan svalka sig. Vi får ge oss ut på upptäcktsfärd!