Kan du ge mig ett ärligt svar, jag bara frågar

Tack för alla värmande, snälla och omtänksamma ord om Grusbusen. Det värmer verkligen. Jag har hört så mycket om Grus sedan han blev skadad. Jag har fått höra att han omedelbart borde slippa sitt lidande (då visste vi inte ens att det fanns något som hette CCL och som var så elakt som det var, än mindre vilka alternativ som fanns). Jag har fått veta att det ju är jättebra med operation, då kan han ju få ett kanonbra liv som sällskapshund hos någon annan (varför han inte skulle kunna ha det hos oss förtäljer inte historien). Någon har sagt mig att jag ju inte bryr mig ett dugg om Grus eftersom jag skaffat en ny tävlingshund (nåja, blivande tävlingshund) utan bara skrotat Grus (jao, han kan ju inte tävla mer men det ändrar ju inte hans plats som självklar familjemedlem eller mattes älskling). Det här är naturligtvis undantag men jag är ändå förundrad över hur obetänksamma – i något fall rent elaka – folk kan vara.

Hur som helst, Grus svarar bra på medicinökningen. Han är glad och pigg igen. Han har till och med dragit igång lek med Movitz. Husse sliter det hår han inte har över att hundarna far fram som virvelvindar och välter halva lägenheten medan jag just nu bara kan le fånigt över att stora röd leker igen. Vi har varit på ReDog i Västerås för besiktning. Stefan trodde att vi skulle kunna bygga upp en hel del muskler i bakbenet bättre på Grus genom att skritta i vatten och att ha benmanschetter på ett par korta promenader om dagen. Water threadmill är såklart det mest effektiva och kontrollerade och det skall Grus få testa men jag kommer även att skritta honom ute i sjön nu när det är sommar och tillgängligt för oss. Benmanschetterna är än så länge tomma men när han blir starkare kan man lägga i små vikter i dem för att bygga honom ytterligare. Tanken är att öka både muskelmassa och rörlighet så mycket som möjligt för att kompensera för alla pålagringar som ger inskränkt rörlighet i knäet. Genom medicin och ökad muskelmassa ger vi honom de förutsättningar vi kan för att han skall få det bra. Sedan kommer han ju aldrig bli bra. Knäet blir sämre och man kan inte äta mediciner för alltid, insidan tar stryk men förhoppningen är att ge honom ett mycket aktivt sällskapshundsliv så länge det går.

Vi har varit på vallkurs sedan sist också. I midsommarhelgen åkte vi till Skinnskatteberg för att träna för Derek Scrimgeour. Det var så roligt och så bra. Jag är väldigt imponerad av Derek som var lugn och metodisk och resonerade kring hundar och hundträning på ett, i mitt tycke, vettigt sätt. Derek har ett system enligt vilket han tränar sina hundar och för mig, som är ny på det här med vallning, kändes det strukturerat och bra med ett system som gör det lättare att förstå och ta in grunderna på något sätt.  Det blir inte bara en massa lösryckta situationer utan det finns ett tydligt tänk kring hur man bygger från början och hur man kan använda samma “regler” för olika situationer. Derek hävdade att det var typiskt agilityfolk att resonera som jag gjorde, vi är vana vid att hålla oss till ett och samma system. Kursen var på två dagar och Movitz lärde sig massor. Han är ju ung och hade bara träffat fåren vid ett tillfälle innan kursen och det var fem månader sedan. Han är helt grön men på de här två dagarna fattade han grejen med att cirkla snyggt runt flocken och vända på signal. Vi började lägga till orden “höger” och “vänster” men dem kan han ju såklart inte än. Lars körde första dagen och jag andra men Lars blev så sugen av att sitta bredvid hela dag två att han fick köra ett sista, extrapass på söndagen. Han gillade verkligen vallningen. Kul! Derek berömde Movitz jättemycket och sa att han var en mycket lovande hund. Han har ett något svagt eye vilket vi skall uppmuntra och utveckla men det såg Derek bara som en fördel. Han menade att en så pass ung hund med ett starkt eye snarast blir en sådan som trycker fåren för hårt när han växt klart, vilket man ju inte vill. Han sa att vi skulle vara mycket glada för Movitz “för det är inte lätt att få tag på hundar som har alla förutsättningar att bli bra tävlingshundar” – vilket Movitz tydligen hade. Nice, då vet vi att det bara är vi som kan ställa till det med andra ord. Ingen press. Men han är en läckerbit vår lille hund. Det är så häftigt att se hur mycket som bara finns förprogrammerat i hans lilla huvud och som han bara förstår, utan vidare.

Lars fotade en hel del under kursen och bilderna ligger för behandling men i den hysteriska jobbsituation blandat med hundrehab och bröllopsplanering vi har just nu har de inte blivit riktigt klara. Skall försöka få ut dem i veckan i alla fall, tillsammans med lite annat. På tal om bröllopsplanering, Lars sitter och jobbar med den hemsidan just nu. Tanken är att en första version skall bli klar i natt någon gång för att sedan kunna uppdateras och förbättras efter hand. Vi får se om det lyckas.

Här brann det sista ljuset, tills dagen kom på tå

Så har vi då återigen besökt Östergötland och Söderköpings djurklinik. Jag vet inte om jag har struktur nog i huvudet för att över huvud taget formulera mig i skrift men jag gör ett försök. Om inte annat för att just skapa struktur runt allt vi hört och sett idag.

Det positiva först, för det var inte så mycket som var positivt. Grus rörlighet i vänster bak  har ökat vad gäller att kunna böja benet. Det nya korsbandet är oskadat och leden är stabil och fin, så bra – menar Krister – att man inte skulle kunna tro att det är en opererad hund om det inte vore för att knäet är så breddat av artroser och rörligheten så inskränkt på grund av samma anledning.

Problemet är just artroserna som bygger på och bygger på och bygger på. Knäet var bredare nu än senast och röntgenbilderna visade med all tydlighet att de ökat jfrt med tidigare bilder, både från tiden för operation i april förra året och återbesöket i februari i år. Om leden är instabil kommer artroserna snabbt som attans. Det märkte vi på Grus bara under den korta tid han väntade på operation efter att korsbandet slutligt gått av. Det handlade om veckor innan det skadade knäet var dubbelt så stort som det friska. Om leden stabiliseras, t.ex. genom ett nytt korsband, slutar pålagringarna normalt att växa till – i vart fall skall de inte öka särskilt mycket. Om hunden däremot har CCL, som Grus, sker artrostillväxten i alla fall, oavsett hur stabil led hunden har. Där står vi nu. Man kunde se på bilderna att artroserna som Krister skrapade bort när Grus fick sitt nya korsband är på god väg tillbaka. De har även kommit på baksidan av knäet och under och runt patella. Det blir även, på något sätt, tryck mot miniskerna vilket gör att de “knäpper” och flyttar lite på sig vilket känns obehagligt och gör ont för hunden.

Artroserna kommer med största sannolikhet att fortsätta växa till. Det finns inget mer att göra, inget mer att prova. Visst går det att skrapa bort artroser men det är knappast meningsfullt att öppna benet för att fixa det när de ett par månader senare växt tillbaka igen.  Det som kvarstår nu är att öka previcoxen som främst är antiinflammatorisk och sekundärt ger smärtlindring – Grus skall få dubbla den ganska låga dos han äter idag – och att hålla honom så aktiv som han förmår. Han bör inte överansträngas men han skall hållas igång så mycket han klarar för att inte stelna till och tappa muskler. Fysioterapeuten, som råkade vara där samtidigt, tyckte också att någon form av rehabträning kunde vara bra för Grus. Han gör ju en hel del sådana övningar men visst, ett besök hos Maria står på priolistan här närmast. Krister menade att artroserna i dagsläget inte är värre än att Grus kan ha några goda år kvar, med medicin och rätt aktivitet.

Det är egentligen ingen överraskning att det var det här beskedet vi fick. Jag har läst allt jag kommit över om CCL, jag har sett Grus utveckling, jag har funnits där varenda gång han har haft ont, vid vartenda bakslag. Jag förstår att han aldrig kommer bli frisk, att det inte blir bättre. Ändå har jag på något sätt, på något plan närt ett litet hopp om att det skall finnas mer att göra. Något nytt att ta till, något som gör att han i alla fall får ha det där obekymrade sällskapshundslivet med lösa, långa promenader och hyfsad aktivering. Att han fixar att hänga med på det mesta – även om jag sedan länge accepterat att tyngre ansträngning i allmänhet och agility i synnerhet är uteslutet. Det hoppet är borta nu. Undanryckt. Och det gör mig så ledsen att det bara går utför härifrån. Den lilla svaga förhoppningen om att den här försämringen bara var en fas som gick att bli av med och att han skulle gå tillbaka till sitt tidigare tillstånd fanns igår men den finns inte idag och det gör stor skillnad.

Nu kommer vi ändå att testa med att öka medicinen och se vad det gör för honom. Jag kommer att åka till Maria och få utrett vilken rehab som kan vara till nytta för honom, så länge det går. Men idag är jag bara ledsen. Bästaste, mest älskade rödvitingen. Det var ju inte så här det skulle bli…

72 hours ain’t that long

Tack för alla grattisar kring liten och för alla värmande ord om Grus. Vi räknar ner just nu, i övermorgon åker vi till Sörping för koll. Både Lars och jag har tagit ledigt hela dagen och ställt in alla andra aktiviteter för att ha all tid som behövs för Grusan. Jag har iofs bestämt mig för att inte ta ut något i förskott, samtidigt har jag svårt att inte befara det värsta vilket ju i någon mån är att ta ut saker och ting i förskott. Det är svårt att släppa det och inte låta tankarna vandra.

Det har varit en orolig helg, på det planet. För att släppa taget lite och för att inte låta vår lille arbetsnarkoman drabbas för hårt av det faktum att Grusan behöver vila mycket just nu tog vi oss ut till klubben för lite träning. Grus fick köra lite trix och några lydnadsmoment på apellplanen och för Movitz stod agility på schemat. Körde lite hoppteknik, både basic och progressive grid vilket gick bra. Han blev lite vild och tog tigerhopp över sista bommen men i övrigt såg det fint ut. Vi byggde sedan en enkel u-bana. Det blev en del träning på att stanna i starten också. På det hela skötte han sig bra, trots störning av både barn och andra hundar precis i närheten.

Några bilder på Vitzebitzen.

Poserar snällt för kameran. Movitz fokuserar på något helt annat än både kameran och kombinationen framför honom.

Som sagt, här och där gick det onödigt vilt till.

Han skulle troligen sälja sin själ för en fleecefläta.

Glad hund på väg mot tunneln (där husse sitter och lurpassar med kameran).

Sista övningen för dagen; matte släpper iväg över två hinder där husse väntar med superdunderbelöning.

Om när all världen jag sett dansa och gunga

Det är väl knappast någon hemlighet att jag har blivit tjockare och tjockare sista tiden. Det syns, om man säger så. Som tur är beror viktuppgången inte [bara] på att jag tränat dåligt och ätit en massa skräp. Anledningen är knappast heller någon hemlighet. Vi har varit alldeles för glada och uppspelta för att lyckas bevara hemligheten ens de tre första, kritiska månaderna: vi skall utöka flocken igen. Den här gången blir detdock en liten tvåbening och, som omväxling i det här hushållet, av kvinnligt kön. Namn är inte bestämt än och inte en pinal är inhandlad. (Jfr när Movitz kom hem, han hade inget namn utan hette “valpen” och hade inte ens ett eget koppel första veckorna.) Vad det blir av den lilla vet vi ännu inte, men det lutar väl åt att det blir en agilitybäbis av henne. Alla undersökningar och ultraljud visar att hon är frisk och pigg vilket såklart är en lättnad, även om vi inte utgått från något annat. Det känns lite märkligt att det är en tjej, jag var snarare mer inställd på en kille – mest för att det ju är så den här flocken utökas. Att det är just en hon har vi fått veta först idag och jag har inte vant mig vid att kalla henne för “henne” istället för “den”.

Vi är, naturligt nog, galet glada och förväntansfulla inför litens ankomst. Det är spännande och läskigt och omvälvande på samma gång. Tyvärr grumlas lyckan just nu till stor del av att en annan familjemedlem inte mår bra. Grus är märkbart försämrad. Han har varit lite stel till och från under några veckor, haltat några gånger, i går kväll – när Movitz ville busa och Grus ville slippa – hoppade han på alla tre ett par steg. I morse tog vi som vanligt en promenad. Jag brukar gå 45-50 minuter med dem på morgonen innan frukost. Efter tio minuter blev det tvärnit. Grus stod som en istadig åsna och duttade med vänster bak i luften som för att visa varför han inte ville gå ett steg extra. Det var bara att vända och gå hem. Han har också varit tröttare och lite lägre i humöret sista veckorna. Den där riktiga glädjen, som kom tillbaka efter att vi satt in medicin, finns inte kvar. Klart han är glad också, men inte lika mycket och inte på samma sätt.

Jag ringde till Krister på Söderköpings djurklinik direkt. Han tyckte också att det lät märkligt och att någonting måste ha hänt eftersom Grus utveckling varit så positiv sedan februari men han ville undersöka benet innan han uttalade sig. Som vanligt är det inget tjafs och inga väntetider när man pratar med Söderköping. Vi fick en tid redan på onsdag och anledningen till att det inte blev förr var att jag inte hade någon lucka tidigare i veckan. Fram till dess kommer Grus att få ta det lugnt. Lars tar alla morgonpromenader i lugn och ro med Grus så att Movitz kan få fortsätta med långprommisarna. Grus bor just nu i sitt back-on-track som han gladeligen tar på sig så fort jag visar honom det. Lilla pyret. Jag är så orolig för vilka besked vi kommer att få nästa vecka. Jag tänker inte ta ut någonting i förskott, jag kan ju omöjligen komma med någon slags kvalificerad gissning om vad som skall hända, men jag är nervös. Så nervös.

And more stars than you can count on a night this clear

Är nyligen hemkommen från Närkedistriktets agilitysektors medlemsmöte på ÖBK. Det var ett litet möte, nio personer slöt upp för att diskutera regelrevideringen, men diskussionerna var bra och ett förslag kommer inom kort att finnas ute på sektorns blogg. Tanken är att alla berörda skall kunna ta del av kvällens förslag där, i skriftlig form och yttra sig över det innan det skickas till SBK. Som en andra remissrunda fast bara inom disktriktet. Håll utkik på sektorns blogg alltså!

Mina egna boys står just nu lite på undantag, tyvärr. Det har varit alldeles för mycket på jobbet ett tag – och är fortfarande. Jag hoppas att juli skall bli lite lugnare, en chans att komma ikapp lite. Inte för att hundarna skall behöva vänta så länge men ett par dagar till får de nöja sig med tråkträning och promenader i närområdet. Krakarna. För Grus är det mer okej, han går att lägga på soffan några dagar och även om han tycker det är trist men Movitz är en annan historia. Han är mer arbetskrävande och dessutom unghund. Mattes alldeles egna workoholic är inte alls nöjd med passiva dagar. Och det skall han inte vara. Vi har inte valt corder bollie för att få en arbetsskygg hund men den här veckan är han lite lagom pestig. Vi hoppas på att sy ihop en träningsdate i slutet av veckan och nästa vecka är luckorna fler och träningen kommer rulla på som vanligt igen. Skönt.

Dags att ta itu med kvällens jobb så att vi kan bli färdiga någon gång.